Ingen konst existerar i ett vakuum. Vissa kreatörer lyckas hyfsat med att hålla omgivningen utanför sina ramar medan andra rentav gör det kringliggande sammanhanget till en vital del av verket, men ingen konst är helt oberoende av den tillvaro och de omständigheter den skapas eller hamnar i.
Om du inte redan vet vad detta har med debutalbumet från Killers Walk Among Us så ämnar jag återkomma till det om en liten stund.
Stefan Holmbergs röst ligger skört, nästan vänt, bakemot svalget, vacklandes där vid gränsen till fasetten. I dess sprickor märks tydligt hans samtid och omgivning, det det senaste femtontalet år av göteborgsk halvknirrig indiecharm där Hellström, Berggren, Elisson, Räisänen, Lundberg et al fått otaliga trånghörda gnällöron att protestera ”han kan ju inte sjunga, ju!” [FYI: Det kan de. Reds anm.]
Men mot låtarnas ljudfond, inte sällan målad med tjock postrocksfärg och stora sjok av hårda mangliga gitarrer, är det snarare mot danska Mew, (och ibland även mot likaledes mästerliga islänningarna Sigur Rós spridda, motsägelsefullt sårbara, vulkanutbrott) mina öron drar sina referenser.
Och allt är det indränkt i intensivt djupa känslofärger.
”Angstrockpop”, skulle jag kanske helst kalla det. ”Progressiv poprock” skulle kanske någon annan. Skitsamma – hursomhelst är det ihopstickat till en av de typer av musikmössa som ligger mig varmast om öronen.
Det är, kort sagt, smärtsamt bra.
Låtarna på Killiers Walk Among Us självbetitlade debutalbum hade varit Stefan Holmbergs skötebarn i många år, och i slutet av förra året började skivan likna färdigt, och ”Bonjour Tristesse” släpptes som dess första singel.
Skivan kom i maj i år, introducerad av en tämligen ovanlig släppfest på Pustervik i Götet i mitten av april.
Härom veckan hittade den till Spotify.
Och jag tänkte skriva nån slags recension.
Men det blev något annat. Det blev den här texten.
❦
När skivan så var klar och 2014 ännu pinfärskt knallade Stefan Holmberg – bandets sångare, förgrundsgestalt och motor – ut på Älvsborgsbron, tog mörkret i handen och hoppade.
Kanske var han nöjd, färdig, fått det sista avslutat för att få sätta punkt. Kanske var det en besvikelse över att förverkligandet av skivan inte lyckades jaga bort demonerna som han hade hoppats, en besvikelse som växte till en ohållbar ångest.
Eller kanske hade det ena inget med det andra att göra, kanske hade livet bara blivit för mycket just då, oavsett det äntligen inramade konstverket. Ja, det vore oerhört förmätet av mig att tro att jag vet något om hur hans känslor kändes, hur hans tankar tänkte, hur hans smärta smärtade. Jag vet ju intet om det.
Inte annat än det jag hör i hans musik på plattan.
Om det nu är det jag hör – det går ju inte att avgöra. För ingen konst existerar ju i ett vacuum, och hade Stefan inte valt att sätta punkt här, hade han levt vidare, så hade jag kanske hört helt något helt annat i låtarna. Jag hade kanske inte hade hört lika mycket allvar och innerlighet i sången och texterna. Jag hade nog inte reflekterat lika mycket över låttitlar som ”We Will All Die”, ”The Worse Is Over”, ”Bonjour Tristesse” och ”Quitter Happier”. Kanske hade jag rentav hört lite skärande bitoner av naivitet.
Och kanske är inte ens soundet så tyngt av explosivt vemod när jag tänker efter.
Men egentligen är det oväsentligt.
Nu är det ju det här jag hör, och det här jag känner.
Det viktiga är att jag hör innerlig, storslagen musik. Och att inte blanda in någon jävla självmordsromantik i den – jag kan inte bortse från omständigheterna kring skivan, och de gör garanterat lyssningen mer känsloladdad, men fan om de ska tillåtas bli rättfärdigade av skivans storhet.
❦
Jag kände inte Stefan Holmberg, men i den lilla ankdamm som är Musiksverige, i synnerhet med de socialmediala flöden som numera virvlar runt dess vatten, är ingen mer än på ett par kevinbaconars avstånd. Så visst har det svepts in även ett par mer personliga, om än indirekta, anstrykningar av sorg i den allmänna vemoden.
Jag kan inte låta bli att tänka på de personer någonstans närmare i mina vänkretsar som valt att avsluta sina liv. Varma, goda, om än känslokomplicerade, människor som även de ofta, märkligt nog – eller kanske inte alls märkligt nog? – hade en tydlig musikalisk ådra.
Jag kan inte heller låta bli att väva in bandnamnet (tillika albumtiteln) med tydligare känslotrådar i mitt lyssnande – att tänka på det allmänna (och välkomna) samtalet om psykisk ohälsa och om självmord, på lex Malik, på de demoner och mörker som oanade gömmer sig i så många människor vi möter i vardagen.
Mördarna som går mitt ibland oss.
Om nu färdigställandet av albumet var ett avgörande bokslut, inte bara för Stefans livsgärning utan även för hans faktiska liv, så så skulle jag givetvis helst sett att det aldrig blivit klart. Att Stefan fortfarande fanns bland oss.
Men om han ändå hade bestämt sig (eller trots att han nu ändå bestämde sig), eftersom hans bortgång nu dessvärre är fastnaglad i tidens protokoll, så är jag glad att albumet nu de facto blev färdigt.
Ett storslaget arv.
Ett vackert och värdigt, om än ack så vemodigt, testamente.
En skiva som kom till
slut.