Du ska inte tro det blir sommar om inte Rosendal Garden Party kickar igång årstiden. Festivalen har verkligen etablerat sig som en mysig smygstart på högsommaren. Årets upplaga gjorde ingen besviken.
Femme Fatale Selection drog igång kalaset, pumpade rythmer och så med Mapei som gäst. Festen hade startat. Därefter skulle Refused ha lirat, men Lyxéns klena hjärta gjorde att de var tvungna att ställa in. Tråkigt för Refused och deras fans, men ersättarna Les Big Byrd passade nästan bättre in i programmet. Mer fuzz och mindre skrik. Utöver hitsen bjöd de också på Punkrocker, som ju egentligen är en Teddybears-låt.
Jag hade inga förväntningar alls på YG Marleys spelning. Även om han nu är barnbarn till Bob Marley så kändes upplägget mest som om vilket coverband som helst skulle riva av några klassiska reggae-låtar. Och så var det inledningsvis också, fast trevligare än vad jag tänkt mig. Vem blir inte glad av lite reggae? Men sen hände det som jag tror gjort mig mest förvånad under en spelning någonsin. Lauryn Hill dök upp och drog av Killing me softly. Min haka har nästan inte hämtat sig från tappet. Jag hade nämligen inte koll på Hill är mamma till YG, så att Hill dök upp var inte så konstigt som jag först tyckte. Coolt i varje fall, även om nu rösten inte riktigt lät som förr.
Trots att Refused inte lirade fick publiken ändå ta del av explosiv punk. Turnstile såg till att punkarna som tagit sig trädgården fick sitt. Och punkarna såg till att det blev fart på publikhavet. Hårt, rått och svettigt.
Trots Lauryn Hill var nog ändå kvällens största stjärna var dock M.I.A. Här snackar vi star quality. Både bred och experimentell. Och med de två dunderhitsen Borders och Paper Planes. Även om inte högsommaren brutit ut fick vi en glödhet avslutning på fredagskvällen. Så här såg kvällen ut: 
