Den 16:e oktober 1992 hölls en hyllningskonsert i Madison Square Garden i New York. Den som skulle hyllas var Bob Dylan och hans 30 år som skivartist skulle premieras på storslaget Amerikanskt manér.

Världsartisterna trängdes i lokalen och på scenen. Stora namn som Johnny Cash, Stewie Wonder, Lou Reed, Tracy Chapman och George Harrison för att nämna några, gjorde alla sina egna unika versioner av Dylans odödliga låtar.

Men det fanns en kille som inte ville vara där. Han är sångare i ett band som bara året innan konserten tog plats släppte sin debutplatta. Han hade sagt att han inte var värd att dela scen med dessa ikoniska människor. Han var inte värd att sjunga en Dylan-låt. Vad hade han gjort egentligen, släppt en platta?

Men upp på scen kommer han. Eddie Vedder. Tillsammans med bandkamraten Mike McCready på gitarr och husmusikern GE Smith på mandolin. Men det är Vedders röst som är det starkaste instrumentet på scenen under dessa känslosamma minutrar. Tro inget annat.

Det är så sprängfyllt med känsla i rösten. Det är så vansinnigt mycket tyngd bakom orden. Och framförallt, varje liten stavelse framförs med så mycket respekt och vördnad så man blir alldeles tårögd.

En text som Dylan skrev under tidigt 60-tal om militärindustrin som tjänar pengar på krig och lidande men sedan avsäger sig allt ansvar är än idag aktuell och kommer säkerligen kännas så för all framtid. Tyvärr.

Ett litet p.s. Masters Of War blev 2004 framröstad av den brittiska musiktidningen MOJO som den bästa protestsången någonsin.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras