Frank Carter och hans skallerormar stod i begrepp att köra över stockholmspubliken, men först skulle Mimi Barks värma upp publiken. Barks och Carter är rätt olika artister, hur funkade den kombon egentligen?
Det går att argumentera för att det var dumt att sätta upp Barks som supportakt. Dels riskerade huvudbandet att verka gammalt och trött när förbandet var ungt och energiskt. Dels kan det tänkas att de som kommit för Carter inte uppskattar semi-singback, då Carter och hans mannar svettar fram musiken med analoga strängar och pukor. Nu vann Barks trots allt över publiken till sin sida. Det går att komma långt med entusiasm, pussy riot-estetik och en bas som förflyttar ryggrader. Så här såg det ut:
