Livescenerna i Linköping har vaknat till liv, nästan lite väl mycket. Från att inget har hänt är det numera svårt att välja. Den 19 november valdes hursomhelst Platens och Johnossi. Först ut på scen var dock mångsysslaren Per Nordmark.

Nordmark har en del att som talar emot honom. En hel del faktisk. Att göra solodebut när en varit del av många lyckade konstellationer är svårt. Speciellt när den nya musiken inte låter som tidigare framgångsrika projekt. Nordmark har varit en del exempelvis allt från dansanta Familjen, till blytunga Breach, till Fireside som var ett av 90-talets bästa svenska band och ej att förglömma de oefterhärmliga Kriget. Dessutom har Per Nordmark drivit intervjupodden ”Nordmark Pod” i över fem år. Många kanske därför i första hand ser honom som poddare och inte som musiker. Avslutningsvis går det ju att misstänka att debuten skulle vara överarbetad när den dröjt så länge.

Farhågorna kom dock på skam, Nordmark levererade. Låtarna är både direkta, lätta att ta till sig, och dessutom finns det ett djup i dem som kommer att framträda först efter flera genomlyssningar. Fin balans mellan drömsk pop och åtminstone bitvis svarta texter. De flesta i publiken hittade sannolikt en ny idol eller, som i mitt fall, en ny sida av en gammal idol.