Dags att tänka på refrängen, Morrissey?

”Men nu då…?” tänker jag efter att ha hört frasen ”give my back brown-eyed son” för andra gången avslutat kombinationen vers+stick, och ”Istanbul” nu tycks ta sats mot någon slags höjdpunkt. Jo, ett crescendo kan man kanske kalla de följande, instrumentala, takterna – men trots att upplägget känns tämligen perfekt för det där storslagna partiet ska komma, dyker inte Morrisseys låtskrivarnäve ner som en deus ex machina och lyfter hela rasket.
Nepp, det blir ingen refräng i den här låten. Heller.

Så är Farbror Morrissey alltså tillbaka igen med ett knippe låtar om den lilla människan med de stora känslorna i den stora cyniska världen utan känslor. Och i mångt och mycket förmedlas de i sedvanligt träffsäkra taglines, ofta formade till låttitlar. Som i sin tur ofta får dubbelarbeta som inledningsfraser i sina låtar, som därmed kickar igång så där Mozzer-typiskt rakt-på-sak – tjång, ba!
Det är ett väl beprövat recept i den morrisseyska (och smithska) katalogen, och när det funkat bra har det funkat ruskigt bra…
(”[intro]…The more you ignore me, the closer I get… you’re wasting your time…”,
”[intro]…Irish blood, English heart, this I’m made of…
”[intro]…You’re the one for me, Fatty… you’re the one I really, really love…
”[intro]…We hate it when our friends become successful…
etc, mm, osv…)
De där inledningarna blir liksom något slags pseudorefränger, som banar vägen för Mozzer att traggla på med sitt namedroppande av popkulturella giganter och med sedvanligt snygga och välartikulerade ordkombinationer, allt i ett ganska jämnt och behagligt låtflöde.
Och så gör han så klart även på World Peace is None of Your Business. Han gör han helt enkelt, i vanlig ordning, det han gör bäst.
Men han gör det liksom lite för bra…
För det känns lite för bekvämt. När de där inledande, titulära pseudorefrängerna – som i ”World Peace…”, ”Neal Cassady Drops Dead”, ”Earth is the Lonliest Planet” – känns aningen formstöpta och inte riktigt lyckas ruska om en, så ökar kravet på låtarnas övriga delar. Kravet att något måste hända. Och när det inte gör det så blir det hela liksom lite… tråkigt.
I vanlig ordning växer även Morrisseys tionde studioalbum med lyssningarna – variationerna kryper fram, och en mängd snygga avsnitt och känslomättade fraseringar gör sig påminda – men jag sitter fortfarande och väntar på att något verkligen ska hända. Jag väntar på de där refrängerna… som nästan aldrig kommer.

Och när Morrissey väl hittar refränger, mest påtagligt i ”The Bullfighter Dies” och ”Kiss Me a Lot”, är de dessvärre ganska banala. Vilket, med lite kontrastverkan, blir extra påtagligt då den förstnämnda med sina dragspelsputtriga verser, som plockade från något med Perssons Pack eller Traste Lindéns kvintett, utgör ett trevligt avbräck i ljudbilden (även om verstextens lek med ortsnamn är ganska tafatt), och den senare har verser som uppnår tillbörligt finfin Moz-verkshöjd.

 

Med risk för att få rynkade näsor från Morrisey-puristerna (”de mozzordoxa”?) måste jag hävda att jag på World Peace is None of Your Business helt enkelt saknar de där riktiga hitlåtarna. Som de där jag nämnde tidigare, där inledningarna lägger ribban högt men Mozzer tar sig över den som Stefan Holm över 1,75. Eller som de där som tillåts ha riktigt hookiga refränger (typ ”The First of the Gang to Die” eller ”Last of the Famous International Playboys”). Eller, allra bäst, de där vältråcklade refränger vävs samman med ett alldeles rysligt snyggt proddat krispigt sound (”Every Day Is Like Sunday”, ”Alma Matters”).
Det behövs åtminstone ett par sådana toppar på en Morrissey-platta för att man på allvar ska uppskatta den där unika låtstrukturen som breder ut sig som ett jämnt täcke mellan dem – och över hela World Peace is None of Your Business.
Ja, det är fan att jag alltmer önskar att gamle Mozzer faktiskt gör allvar om den där idén att ställa upp i ESC. Kanske skulle det få honom bättre fokad på den där hittigheten jag är säker på att han alltjämt har i sig.

Eller ”gammal” och ”gammal”… Det var inget elakt menat när jag i inledningen där uppe kallade vår Morrissey för farbror, snarare menade jag att han länge varit en trygg popnestor. Och det är han fortfarande.
För nej, han är ju inte alls för gammal – med en tonårings hela arsenal av existensiella knutar inlåst i sin persona blir man, på gott och ont, inte äldre, hur många år som än svischar förbi – och jag är glad att han inte ger upp och lägger sitt popgudavärv på hyllan.
Men för att det inte ska bli aktuellt än på ett tag ser jag gärna att han ändå blir lite bättre på att tänka på refrängen.