EP’s Trailer Park
Once When We Were Birds
Ella Ruth Institutet
Release: 23 Mars
Det har gått åtta år sedan svennericanabandet EP’s Trailer Park gav ut sitt förra (tillika femte, om man räknar bort coverplattan ”Cover My Heart Vol. 1” från 2013) album, ”Lojsta & Other Stories From an Island”. Under den tiden har bandets motor, Eric Palmqwist, genomgått en renande rundsmörjning i sin personliga verkstad och gett ut en trilogi med svensksjungna soloalbum. Samtidigt har basisten Ruben Engzell byggt en studio, där den nya plattan spelats in och producerats, och den tidigare kvintetten har blivit numera är det bara fyra trailrar bofasta i parken (utöver Palmqwist och Engzell rattas gitarr respektive trummor av bröderna Jonsson, förnamn Ulf och Jesper).
Skivans titelspår, Once When We Were Birds, är också dess första, och det är en lämplig utgångspunkt med denna nostalgiskt historia; att blicka tillbaka för att sedan kunna röra sig framåt. Till ett uppsluppet mandolinplickande tassar låten taktfast iväg och hittar ett mysigt vemod i den oooh:ande refrängen. Med Yung Nil (Into the Wild) får vi sedan genast en fläkt av torra amerikanska ökenvindar framdrivna av sträva gitarrdistar som så klart, men inte på något vis överdrivet, för tankarna till just en viss Young; Neil.
❦
Enligt bandet är det här inte någon direkt temaplatta, men de medger att det finns en röd tråd. Och när man lyssnar så är den lätt att följa. Vi rör oss genoma svårmanövrerade kärlekslabyrinter (som i Lovers Maze), skönheten i vardagarstristessen, om varannanveckasliv och den villkorslösa kärleken till ett barn (exempelvis i Every Other Week och Full Moon Ruth).
Och ”Once When We Were Birds” är trygg i sin vuxenhet, tillräckligt säker för att hela tiden vågar kasta in både skräniga lofi-gitarrer i ljudlandskapet och nostalgiska blickar i minnet (som när Bedbug spanar efter den tid som flytt mellan steelguitarr-glidningar och trånar ”I would do anything to bring back yesterday…”).
Det hela resulterar i en stabilt och väl avvägt album, som dock inte därför räds att gå på djupet med känslorna. Balansen mellan då och nu, mellan mörker och ljus, mellan naivt och moget återspeglas i ljudbilden och melodierna, där akustiska altcountry-gitarrer samsas med banjoplock, melotron, flöjter, orglar, vassa gitarrsolon och stämsång. Ja, att en låttitel som Straight to Hell hyser en mysglad spruttighet är ganska talande för skivans säkra balansgång mellan vemodiga minnen och nuets tillfredsställda glädje.
Att det finns en hel del igenkänning mellan Eric Palmqwists svenskspråkiga plattor och den nya skivan är en fullt naturlig självklarhet, men både ljudbild och textinnehåll fylls på av gemensamma toner och berättelser som gör det här till en helt annan och egen grej än Erics solomaterial; till ett väl sammansvetsat kollektivt verk.
Även när man lyssnar efter influenser landar man i att det handlar om att blicka tillbaka för att kunna röra sig framåt. Heart Stone Carver blippar iväg i halvpsykedelisk ljudviftningar som andas retroluft och 60-tal för att ge plats åt textrader som ”nothing ever lasts, stop living in the past…”, ”no one stays the same, seasons got to change…”, ”got to pass it on…”. The Voyager svävar sedan vidare ut i rymden med i flumskön stämsång i Beatles-harmoniska ackordstegringar, för att sedan låta albumet landa i Kite, som kompad av Rolling Stones:iga gitarrgnissel och souligt gospelglödande kör konstaterar att ”everything is changing / a part of me has died / another part is waiting / to be born, to get on by…”
❦
Vi har fått fått följa med på en resa från att minnas den egna barndomen till att lägga livet i händerna på de egna avkommorna. Livets och generationers cykler och allt det där. Blicka tillbaka på det förgångna, rota sig i nuet, ta sats mot framtiden. Det blir en lika helgjuten som livsbejakande helhet.
Och för att lite extra betona barnens inflytande och betydelse har skivreleasens pressmeddelande låtit några av bandmedlemmmarnas barn komma till (kanske inte fullt så begeistrat) tals om pappornas musikaliska värv, och det kan ju vara värt att ta med ett par exempel. (Ja, det är ett skamlöst gulligt pr-drag – men samtidigt så trevligt och smart att jag nu ändå väljer att svälja med hull och hår… för varför inte.)
”Låtarna är fina och bandet spelar jättebra, men det är ganska tråkigt för mig när jag måste följa med pappa till replokalen när dom ska repa.”
– Ruth, 7
”Det låter som musik som såna som bor på landet gillar att lyssna på.”
– Ceasar, 13 år
Förutom alla mina stugsomrar och det faktum att jag mestadels är uppvuxen i medelstora icke-huvudstäder, så kan jag kanske inte direkt kalla mig landet-bo – men efter att nu ha sytt fast en hel tredjedel av mitt liv i Stockholm kan jag dra slutsatsen att den här musiken också passar finfint för stockholmare – som ju inte sällan när en hipstrig längtan till att leva som såna som bor på landet och gillar sån här musik.
Det är pappasvensk americana av ett snitt så skarpt och snyggt slipat att det torde fånga folksjälar varhelst i vårt avlånga land den får ljuda tillfälle. Och säkert på andra ställen också.