Mew
Berns
Stockholm
Ibland brukar jag hävda att de är världens bästa danska band. Som vanligt efter att ha bevittnat en spelning med dem är jag återigen benägen att stryka det där med ”danska” från konstaterandet. Inte för att de har slutat vara från Danmark, utan för att de, med sin samtidigt anspråkslösa och bombastiska, mjuka och hårda, krångliga och raka musik (och framtoning) hör till det bästa som hamnat på mina trum- och näthinnor i musikväg.
Förra gången Mew gästade den svenska huvudstaden var för dryga året sedan. Då var Debaser Medis skådeplatsen, och även om den konserten höll tillbörligt hög Mew-klass så kändes det som att det var något som saknades. Det lilla smolket i bägaren kunde emellertid tas med den saltgnuttan att bandet den gången var ute på en testa-nytt-material-live-sväng inför släppet av senaste plattan, deras förnämliga fjärde (eller sjätte, lite beroende på hur en räknar) studioalbum, ”+ -”. Gigget var därvidlag lite mer fokuserat på bara låtarna; bortblåsta var de karaktäristiska filmprojiceringarna till förmån för ett bad av motljus.
Så fanns det inför kvällens drabbning på Berns någon anledning till oro att bandet desarmerat sin multimediala känslobomb vad livespelningar anbelangar?
Näpp!
Redan när Satellites tar vid efter den inledande rökaren Witness blommar kaleidoskopiskt färgade stjärnströsslingar ut över den vita halvrundel som agerar backdrop bakom Berns scen. Som om musiken bänder upp en ny dimension i rymden.
De där filmprojiceringarna, ja… Deras konstnärliga kvalitéer förtjänar en avhandling för sig, men för att bespara er en dylik nöjer jag mig med att beskriva dem som en jam-session (”jam”! Get it?) på en spökstinn kyrkogård med en leksaksorkester som är befolkad av invånarna i ett bortglömt dockmuseum och ett gäng rymlingar från ett katthärbärge inrymt i ett nedlagt sinnessjukhus… och som sedan knör in sig in i Årtusendefalkens cockpit och trycker lightspeed-reglaget i mattan. Typ. Summan av den kardemumman (vilken ju för övrigt är skapad av Mews sångare, tillika bild- och filmkonstnären, Jonas Bjerre) är, hursomhelst, att hela det synkade spektaklet passar ypperligt, blir alldeles rysligt snyggt och höjer hela upplevelsen från ”formidabel” till, åtminstone, ”så gott som fulländad”.
Nåja, nu är det ju trots allt (främst) själva musiken vi, och Mew, är här för.
Och det är en speciell musik, ett speciellt band. Ett väldigt motsägelsefullt men (såklart) alldeles självklart band. Mew är nog bannemej det enda band som kan få låtar som egentligen är i det närmaste askrångliga, med tvära rytmkast, lynniga 11/17-takter (eller nåt) och partier som spretar åt alla håll, att framstå som raka poprockdängor. Det beror dels på att låtarna är lika starka som de är unika, dels på att musikanterna är väldigt skickliga och dels på att bandet är tajtare än Hulkens kalsonger. Och på att det hela kittas ihop av Jonas Bjerres säreget starka och falsettspetsade sång.
Det hela paketeras i en ljudklapp som är både mjuk och intensiv, skör och solid, smekande och hårtslående. I drivig paraderande Snow Brigade blir det hela möjligtvis lite för bombastiskt för vad Berns palatsakustik pallar med, och trummorna bankas stundom igenom ljudmattan. Men låten håller, och med dess frenesi och lite micken-ut-mot-publiken-allsång kan vi gott ursäkta denna enstaka grova tillyxning av det annars så välpolerade, om än gigantiska, ljudbygget.
Dessutom går bandet hela tiden en säker balansgång mellan en gigantiskt ambitiös (för att inte säga pretentiös) och en jordnära, gemytlig och sympatisk framtoning, och i sina egensinniga låtbyggen är de något av rockpoppens hårdaste mjukisar (”mewkisar”?).
Inte för att det är något stillastående skogluttande som pågår på scenen – Mads Wegner, som tagit över huvudgitarren sedan Bo Madsen i somras lämnade bandet i samma veva som det besökte Bråvalla, hackar loss med den äran på sin planka, och det både röjs och bangas huvud en hel del (i synnerhet av basisten Johan Wohlert, som med medryckande gester och hyfsade ansatser till ”smutsig svenska” i mellansnacken är den mest publikfriande i bandet) – men det är ändå något försynt över hela deras uppenbarelse; Jonas Bjerres rörelsemönster är i mångt och mycket begränsat till ett snällt gungande, som vore han den där snubben som är för beskedlig för att riktigt våga discodansa.
Inget av detta är emellertid något som ligger bandet i fatet. De är precis som de ska vara; motsägelsefullt, maffigt och mäktigt.
Och Jonas Bjerres nästan blygt gulliga scenpersona betyder inte att han på något sätt verkar obekväm. Den beror nog snarare på att han är sig själv, hela tiden avslappnad. Han lättar upp med lite sedvanligt mellansnack om språkluddigheten i gränstrakterna mellan danskan, svenskan och engelskan, och han samtalar metaskojigt med klaviatören Nick Watts innan de båda, utan resten av bandet, kör ett avskalat medley av Clinging to a Bad Dream, The Zookeeper’s Boy och Louise Louisa. En trevlig andhämtning i den storslagna setlistan, som väldisponerat blandar låtar från olika håll i bandets repertoar; representationen från senaste ”+ -” väger exempelvis jämnt med inslag från det nu tolv år gamla mästerverket ”Frengers”, vilka vid det här laget har hunnit bli smärre klassiker i Mew-diskografin. När konserten börjar närma sig sitt slut plockas mycket riktigt den (på riktigt) smått episka Am I wry? No fram för att sedan glida över i 156.
Hade jag snickrat ihop kvällens låtordning hade jag möjligtvis velat byta ut det första extranumret, My Complications, till senaste plattans finstämda avslutningsalster, Cross the River on Your Own, men den ändringen vore egentligen bara att vrida på tårtans marsipanros – för det finns egentligen inget att klaga på här.
När så trumslagare Silas och basförare Johan så för en stund lämnar scenen just som de första ljuden till nästa stycke börjar ta form så vet vi att konserten nu kommit fram till vad som är Mews motsvarighet till Kents 747, till The Cures A Forrest – och Comforting Sounds är, med sin till en början tassande skörhet och sedan konstant tilltagande intensitet, ett förnämligt avslutningsnummer – som därtill har en av musikhistoriens mest formidabla ”och-där-kom-trumman”-koefficienter. (Jaja, jag tror att vi på Drefvet kommer att återkomma till vad det är för något… nån gång). För jo – trumman kommer tillbaka och basen likaså, för att sedan ledsaga låten till ett crescendo där ljud staplas på ljud tills allt exploderar. En vacker, och ja, trösterik, explosion av ljud.
Mewråsattööö… Jag funderar på vilket ord jag ska sammanfatta kalaset med. Mewjestätiskt? Mewgnifikt? Alldeles mewvligt mewsig mewsik?
Jag nöjer mig med att konstatera att det här, i all krånglig enkelhet, var mewcket (förlåt!) bra!
Ja, det får tamefan ett extra mewtropstecken:
!