Vi älskare, längtare och trängtare av Radioheads musik hade i söndags kväll, när deras nionde studioalbum släpptes, väntat på ett dylikt i nästan fem år. Därmed inte sagt att bandet knåpat oavbrutet på albumet sedan det förra, ”King of Limbs”, kom 2011. Nej, dels har bandmedlemmarna haft en hel del annat för sig sedan dess – dels har materialet på plattan i vissa fall har funnits betydligt längre tid på arbetsbänken. En av de ”nya” låtarna har rent av närapå 22 (!) år på nacken.
Jag får erkänna att jag, sedan sissådär ett par sekler, är (löjligt) såld på Radioheads musik och storhet. (Såpass att jag egentligen inte kan betraktas som en särskilt objektiv lyssnare av nyheter från deras studioanstränngingar. Men recensionskonsten är ju per definition ändå subjektiv, så det vore väl snarare befängt av mig, radiohuvud som jag är, att inte kommentera deras lika nya som omtalade albumsläpp med några (hundra) rader).
Hyfsat vis av erfarenhet vågar jag mig veta att det vore smått omöjligt för mig att ge något ens ett hypersubjektivt omdöme med hedern i behåll. För Radioheads alster (några av de tidigaste kompositionerna möjligtvis undantagna) låter sig inte älskas eller hatas eller förstås på en gång. Visst kan en få en känsla åt ena eller andra hållet efter ett par varv, men det tar betydligt många fler lyssningar och – även i det här avseendet – ibland en lång jävla tid innan de låter sig begripas ens med lite säkerhet.
Pretentiöst, ja. Men inte desto mindre sant.
Därtill är Abingdon-kvintetten här sedvanligt perfektionistiska, hyperkrångliga, gåtfulla, musikaliskt avancerade och konstnärliga – det nya albumet är såpass knökfullt med både ambitioner, pretentioner och dimensioner, både i och omkring låtarna, att det vore närapå tjänstefel att försöka ”recensera” det innan släppet ens har mer än ett par dagar på nacken.
Därför nöjer jag mig med att i stället betrakta ”A Moon Shaped Pool” utifrån en enda av dess låtar; en låt som på många sätt skopar upp såväl hela bandets karriär som deras förmåga att göra musik vars storhet växer fram med tiden och lyssningarna.
För ja, det är ju med Radioheads musik som med annan stor konst (sa jag att allt det här var väldigt pretentiöst?) – den måste lagras och ger sig till känna först när den själv är redo. Det kan ta några år. Som med en fin whisky. Eller som den där sanna kärleken.
❦
En gång när årtusendet var ungt hade en av mina vänsfärer en gemensam nämnare i en mer eller mindre påtaglig uppskattning för det hyfsat välkända svenska bandet Kent. Denna uttryckte sig bland annat sålunda, att inför släppet av ett nytt Kent-album hade det blivit en liten vana att ha en liten ordtippningstävling. Det hela gick, vill jag minnas, ut på att var och en av oss skulle göra en lista på dels 20-30 typiska ”Kent-ord” som vi gissade skulle finnas med i nya plattans texter, dels tiotalet förslag på tänkbara låttitlar. Vinnaren – den som tippat mest rätt, eller i alla fall närmast bollparken – förärades sedan, när facit väl fanns i hand, med ett ex av dess limiterade släppversion, ihopskramlad till av övriga tävlingsdeltagare.
Vad har nu detta med det nya Radiohead-albumet att göra? På ett väldigt abstrakt plan, säkert en hel del (jag återkommer till det… tror jag). På ett mer konkret plan, ganska lite – vad den här anekdoten anbelangar var det egentligen bara en grej, men den är desto mer påtaglig.
Året var 2002 och nu stod vi inför släppet av Kents ”Vapen & ammunition”. Jag kommer inte på rak arm på några exempel på vad jag bidrog med till tävlingen, förutom ett: när jag hade ett sista låtförslag kvar att plita ner på min lista fick jag nämligen för mig att Eskilstunagossarna säkert skulle drämma in en titel som parafraserade ett mer eller mindre obskyrt stycke från antingen The Cure eller Radiohead. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes bara rimligt att de skulle göra det, så jag plockade ut en lämplig låttitel från vardera bands katalog och översatte rakt av från engelska till svenska. En av dessa två fick bli. Till slut valde jag Cure-varianten; Att önska sig omöjliga saker.
Hade jag i stället kört med Radiohead så hade den där limiterade ”V&A”-plattan säkert blivit min. För Sann kärlek väntar visade sig ju sedermera ha ett nästan löjligt nära släktskap till en av de då nya Kent-titlarna.
Vid det här laget hade True Love Waits bara några månader tidigare för första gången hittat hela vägen till en officiell Radiohead-utgåva. Någon studioinspelning handlade det emellertid inte om då, utan den avslutande låten på live-plattan ”I Might Be Wrong”. Men redan då var låten faktiskt lika gammal som en förstakladdare – den sägs ha ondlats fram i Thom Yorkes gitarr/stämband/kreativitet så tidigt som 1994. Ja, vi kan i alla fall vara säkra på att den fanns när den framfördes, enligt Thom Yorkes egen utsago för första gången live, på en konsert i Bryssel i december 1995.
Sedan dess har den låtit sig höras då och då i livesammanhang. ”This is another old song from the shelf… It sortof fell off once, but it’s basically still on there”, som Thom Yorke presenterade låten under ett sologig 2009. Detta för övrigt strax efter att under samma spelning ha framfört Present Tense, en annan av de ”nya” låtarna på ”A Moon Shaped Pool” – ja, de gör ju så där ganska ofta, Radiohead (och i synnerhet Thom Yorke); värker fram låtarna under långa perioder och låter dem själva hitta sin plats i bandets repertoar – inga tvåveckorssessioner med intensivskapande här inte!
❦
Så hur skiljer sig den nya albumversionen av True Love Waits från de framföranden som vissa lyckligt lottade publiker fått höra under årens lopp? (”Jodå, chassit är fortfarande detsamma som i originalutförandet, men öppnar vi huven så ser vi att här har det hänt grejer…”).
I stället för att drivas framåt av en akustisk gitarr har den nu plockats ner i ett ensamt piano, som snyggt knyter ihop skivsäcken med Daydreamer i albumets början. Över de mjuka pianotangenterna blir det mer trevande, och melodins huvudslinga får allteftersom låten växer fram sällskap av ett adhd-regn av pianoklink som tycks nästan slumpmässigt och lite störigt utströdda över ett notblad men som i själva verket ger det hela en (troligtvis väldigt medvetet komponerad) känsla av oro och vacker desperation. Det faktum att Thom Yorke förra året tog ut skilsmässa från Rachel Owen, hans livskamrat sedan 23 år tillbaka och mamman till parets två barn, ger därtill extra vemodig intensitet både till True Love Waits och till det faktum att den nu slutligen fick vara med på platta. När textraderna ”Just… don’t leave… don’t leave…” darrar från Thompas stämband och avslutar både låten och skivan, ja då går jag bannemej nästan sönder.
❦
Sen det där med Kent, ja…
Även om en jämförelse mellan Radiohead och Kent i vissa musikaliska avseenden är som en mellan äpplen och börskurser så är de i andra lika lika som ett i alla fall ett Granny Smith och ett Gravensteiner: de har båda en fäbless för svårmod; de är båda minutiöst ambitiösa och noggranna med både sina kompositioner och sina uttryck; de tycks för varje skivsläpp iklädda sig en ny kollektiv personlighet; de har båda gjort en resa från gitarrmattor till mer elektroniska musikbyggen; båda beläggs ofta med ordentliga prettovarningar från sina belackare. Och de är i sina respektive musikrymder båda massivt hyllade av icke-belackarna.
Jag vet inte hur mycket mer än ett sammanträffande det är att det var dagen efter Radiohead-släppet som Kent på måndagen gjorde en premiäruppspelning av sitt senaste – nej, sista* – album, ”Då som nu för alltid”, för en liten exklusiv skara musikjournalister (som jag inte tillhör).
Men jag kan inte låta bli att sortera in dessa två händelser i samma känslomässiga fack av mitt musiknyhetsintag.
(*Nåja, en vet ju aldrig – band har lagt ner och återförenats förr och återupptagit skivproduktionen. Men i Kents fall tror jag faktiskt att de tar sig själv (om än befogat) på alldeles för stort allvar för att nedlåta sig till något sådan velighet.)
Bör vi vara oroliga för att ”A Moon Shaped Pool” är något slags bokslut för Radiohead; har även de nu börjat närma sig vägs ände?
Kanske. Eller njaäe…
Visst finns det ytterligare aspekter det som talar för att Radiohead är redo att lägga bandet till handlingarna och gå vidare med sina liv. Thom Yorke har ju hunnit med två soloalbum (”The Eraser” 2006, och ”Tomorrow’s Modern Boxes”, 2014) och har dessutom bildat ”supergruppen” Atoms For Peace (tillsammans med bland andra Flea från Red Hot Chili Peppers och den ständiga Radiohead-producenten Nigel Goodrich) som släppte sitt första album, ”Amok”, 2013. Gitarristen (eller snarare månginstrumentalisten) Jonny Greenwood har en numera ganska gedigen karriär som kompositör, framför allt av musik filmer (med score till creddiga rullar som ”There Will Be Blood”, ”The Master”, ”Inherent Vice” (Nej, det är ingen slump att just Paul Thomas Andersson har regisserat videon till Radioheads senaste singelsläpp inför ”A Moon Shaped Pool”; den till Daydreaming), och ”Norweigian Wood” på sitt cv) och även trummisen Phil Selway har på så senare år hunnit med att knåpa ur sig två habila soloalbum (”Familial”, 2010, och ”Weatherhouse”, 2014).
Därtill har vi den nya skivans identitet. För det mest överraskande med ”A Moonshaped Pool” är egentligen att den inte är så särskilt överraskande. Radiohead har ju nästan blivit synonymt med att överraska, att vid varje nytt skivsläpp ge sig fan på att återuppfinna hjulet för att få hela musikfordonet att rulla vidare. Men inte så den här gången – vi drabbas inte av några plötsliga infall av dödsgospel, jojk-grime eller etruskisk technoschottis, här finns inga översvårt utochinvända ackordstrukturer eller sprängda dragspelsfabriker, inga (så vitt jag vet) experimentella matematiska tontolkningar av periodiska systemet eller dyngbaggens migrationsmönster. Visst, bandet tar sin musikalitet och sitt sound vidare till nya nivåer och trakter, men det är den här gången mer som en lugnt naturlig utveckling än som en revolution.
Musiken tycks helt enkelt (trots att den, så klart, stundom ger uttryck för att allt är åt helvete) trivas i sig själv.
Dessutom är det inte bara gamla låtar som nu äntligen sopats ihop och fått tillbörlig studiobehandling på ”AMsP”, utan även medlemmarnas enskilda och bandets sammantagna utvecklingar. De färdigheter inom orkestrala arrangemang som Jonny Greenwood slipat fram under senare år ges förnämlig plats i London Contemporary Orchestras stråkar, och Thom Yorkes elektroniska solokvistar får blomma, precis som de experimentella groddar som odlats i Radioheads produktion sedan de vände millennium med ”Kid A”. De lagom politiska fingrar som på ”Hail to the Thief” tog samtidpulsen på omvärlden är inne och petar i Burn the Witch, de drömska djupdykningarna i de mentala havsgravarna från Pyramid Song plaskar fram i Daydreaming, de sårpillande harmoniglidningarna från The Gloaming krafsar sig fram i Identikit, det sårbara relationsvemodet från, tja, säg Black Star eller All I Need ekar så slutligen i True Love Waits. Med mera, med mera med mera medmeramedmerararmraermamra… den skakande paniken, den moralfilosofiska huvudvärken, den sorgsna omvärldsblicken, den totala urballningen, det cyniskt klösande föraktet till både själv och omvärld, den apokalyptiska förtvivlan, den tröstande känsligheten… allt finns det spår av.
”A Moonshaped Pool” är (för att krysta fram en hyfsat sunkig semantisk ordknut) helt enkelt, i vissa avseenden, som att doppa radiohuvudet i en månformad pöl av samlad Radiohead-produktion.
Men den är samtidigt sin egen sammanhållna platta, och även om jag säkert om några år och därpå efter ytterligare några kommer skönja helt nya dimensioner i albumet, så kan jag redan nu, efter en handfull vändor med låtarna i mina öron, konstatera att det är ett smärre mästerverk. Det är den där tryggheten i helheten men också, om vi nu ska försöka avflumma det hela i alla fall en liten smula (?), en storslagen produktion, även i det lilla; en lika vacker som otäck som befriande som fängslande skapelse; en hantverksmässig perfektionism som inte bara infrias i resultatet utan också är i paritet med det breda känslospektrum som få plats mellan skivans första och sista ljudvibrationer. Lägg därtill att Thom Yorkes röst nog har nått sin absoluta fulländning här.
Så kanske är det här den slutgiltiga kröningen av tre decennier av kollektiv musikalisk, artistisk och konstnärlig från de fem truliga engelsmännen…
…meeen å andra sidan är det där med att plocka ner gamla stickningar från hyllan och färdigställa dem till studiotröjor inget Radiohead börjat med först nu (ett för de inbitna välkänt exempel är Big Ideas (Don’t Get Any), som tog form redan i arbetet inför ”OK Computer” (1997) men inte hittade sitt eget skivspår förrän på ”In Rainbows” tio år senare, då som singeln Nude, vilken sedermera kom att bli bandets största Billboard-hit sedan Creep). Dessutom finns det alltjämt ännu fler gamla låtar – klassiker, nästan – kvar a plocka ner från hyllan (Lift, Follow Me Around, Big Boots … någon?).
Och alla de där sammanfattande aspekterna kan vi lika gärna tolka som just en trygghet snarare än som att Radiohead skulle vara ”färdiga” med sitt gemensamma livsverk. Att Radiohead nu har lyckats med något som få andra band med samma höga prestationsribba kunnat åtnjuta – att ha hållit samman som band och utvecklats så länge att de nu nått fram till något slags musikaliskt zen-tillstånd eller nirvana av konstnärlig säkerhet, där de kan skita fullständigt i både egna och andras förväntningar på nydaning utan att riskera U2-isk förtråkning.
Att om det blir fler Radiohead-plattor så får de ta den tid de tar, de får låta sig väntas på, gro fram i sin egen takt tills de en dag plötsligt bara finns där, i all sin troliga prakt.
Precis som både den här nysläppta versionen av True Love Waits och hela ”A Moonshaped Pool” var värd att vänta på.
❦
När du älskar någon, heter det, släpp hen fri – om kärleken är sann kommer den tillbaka.
True Love Waits lät inte vänta på sig längre nu. Radiohead har släppt den fri, liksom hela det nya albumet.
Personligen återgäldar jag, och säkert många radioskallar med mig, kärleken med vändande post (samtidigt jag kan behålla den; det är ju den motsägelsekakan som är så smarrig när det gäller kärleken). Insikten om, mer exakt, hur kärleken till den nya plattan ter sig, emellertid… ja den låter nog vänta på sig i ytterligare några år och några hundratals lyssningar.
❖
Radiohead (och i synnerhet Thom Yorke) har en ganska välkänt avog inställning till Spotify, så för den som vill ge hela ”A Moon Shaped Pool” i digital gåva till sina öron så blir det att betala för kalaset, via bandets och albumets webbplats, eller någon av de andra stora kanalerna. I fysisk vinyl- eller cd-form släpps albumet i mitten av juni.
Den där 15 år gamla live-versionen finns emellertid på Spottan, liksom de två nya singlarna… och lite annat smått och gott som med lite god vilja kan ha med den här artikeln att göra:
❖