Kraken i Stockholm har blivit en av de viktigaste livescenerna i Sverige. Tidigare var lokalen relativt kall och liknade mest en skolmatsbespisning. I samband med nya arrangörer och namnbytet till Kraken transformerades den. Det är otroligt vad svart färg på väggarna och kristallkronor kan göra. Betydelsen av dedikerad publik ska heller inte underskattas. Kvällen som den här texten handlar om fylldes Kraken upp av människor som älskar Chelsea Wolfe och bättre umgänge är svårt att tänka sig.
Först ut var Christine Owman. Owman har en relativt lång karriär bakom sig, Wikipedia vittnar om att hon släppt musik redan under början av 00-talet. Själv upptäckte jag henne först som kompmusiker till franska popgeniet Soko och jag har även sett henne skymta förbi i punkigare Vånna Inget.
Det var väl först i samband med att hon släppte soloalbumet ”When on fire” förra året som jag upptäckte henne på riktigt, det är en vasst fullängdare som alla borde kolla upp. Och musiken gör sig ännu bättre live, Owmans sång och cello lyfter låtarna en nivå till.
Ska något negativt tilläggas skulle det vara att det hade varit kul att se henne backas upp av ett band med full sättning.
Den här gången fanns bara en (visserligen kompentent) trummis som stöd. Men som öppningsakt funkade det nedskalade formatet och dessutom kan ju uppdraget att se Christine Owman med fullt band bli ett utmärkt framtida quest.
Som akt två intog Jonathan Hultén scenen och här måste jag börja med att erkänna att min perception inte var på topp. Andra akten var hemlig och jag var helt säker på att det skulle handla om Bruno K Öijer som släppte en skiva samma dag. När jag väl insåg att det inte var Öijer som äntrat scenen tappade jag fattningen lite.
Dessutom tog fotograferingen upp rätt lång tid, då jag verkligen ville göra den fotogeniska Hultén rättvisa.
Och när väl plåtningen var avklarad var de inte så mycket kvar av Hulténs set.
Jag fick någon form av referens till Moto Boy i huvudet, men skillnaderna är antagligen fler än likheterna.
I båda fallen handlar det dock om stark, spröd pop som bärs fram av en skicklig vokalist.
Huvudakten var fantastiska Chelsea Wolfe. Före konserten hade jag funderat på hur jag skulle beskriva hennes musik och landat i att det handlar om drömsk pop. Under själva spelningen slogs jag dock framför allt av intensiteten i gitarr och bas.
Energin som påminner om 90-talets grunge när den var som bäst. Så drömsk pop i kombination med grungens energi.
Låter det bra?
Det var det.
