En försäkran om festivalformatets fortlevnad medelst ett blidkande av TokTok-generationen eller en salig blandning med något för alla? Tja, det ena Lollapalooza-perspektivet behöver kanske inte utesluta kanske inte det andra…
Vinterhalvåret har plötsligt trängt sig på – så varför inte blicka tillbaka på en av den gångna säsongens festivalbegivenheter och låta minnena från just Lollapalooza hjälpa oss att bekämpa mörkret och kylan tills dess att nästa konsertsommar ljusnar.
Så kom den och gick den, sommaren 2022 – och med den musikfestivalernas efterlängtade återkomst. Ja, det är lätt att förtränga att det bara gått några månader sedan vår långa corona-vinter och de tämligen tärande begränsningar den innebar för våra liv i allmänhet – och vår livemusikkonsumerande tillvaro i synnerhet. Men nu jävlar var de stora festivaldrakarna tillbaka – inte så många, men med tämligen betryggande styrka.
Sweden Rock Festival rev av plåstret i Norje, med Guns’n’Roses, In Flames, Hellacopters, Social Distortion, Dropkick Murphys, Opeth och massa annat på schemat, och när de kvarvarande sommarkvällarna började nå smärtsamt låga antal såg Way Out West sin vana trogen till att blidka bästkusten igen, denna gång med Nick Cave & The Bad Seeds, First Aid Kit, Tame Impala, Thåström, Michael Kiwanuka, Chance The Rapper, Tallest Man on Earth med flera.
Fram tills för några få år sedan brukade Popaganda-festivalen i Stockholm – för mig och många andra – innebära en avslutning på festivalsommaren och en punkt för årstiden i sig. När jag kom hem den sista natten, krånglade av mig kameraväskan och klippte av armbandet – då var sommaren slut. Punkt.
När den återuppståndna reinkarnationen ägde rum härom helgen var det för andra gången på Fållan i Slakthusområdet – och jag var tyvärr inte där. Så det har varit lite svårt för mig att verkligen finna mig i höstens antågande. I stället har blåsten, mörkret och lövens färgskiftningar fått övertyga mig. Och kylan. Och där svischade höstdagjämningen förbi. Vinterhalvår nu. Suck.
Popaganda försvann ju emellertid från den svenska sommarens festivalschema redan före pandemin kom och började jävlas med oss. Ett sannolikt stort skäl till att huvudstadens trognaste musikfest tryckte på pausknappen för några år sedan torde vara att amerikanerna, på amerikaners vis, dundrade in på den stockholmska festivalscenen med den smärre industri som går under namnet Lollapalooza.
Mitt (-ish) emellan SRF och WOW, i skiftet mellan juni och juli, var den tillbaka på Gärdet för sin andra upplaga, två år efter de datum den ursprungligen annonserats till. Och det blev det första festivalandet på länge för undertecknad (om man bortser från ett endagarsbesök på halv-festivalen Rosendal Garden Party, med Cat Power, Sharon van Etten och The National ett par veckor dessförinnan).
❦
För en gammal popsnörad rockräv som jag, med massa leriga/dammiga minnen från Hultsfred och Roskilde i den två-tre decennier gamla campingryggsäcken, är det lätt att vid scenerna på Gärdet mellan varven slås av tanken att det hela är en festivalhistoria väldigt utformad för TikTok-generationen. För här står man stundom och konsumerar huvuddelarna av konserter – habila och påtagligt bejublade, men för mig personligen inte oerhört intressanta eller medryckande, föreställningar – utan att känna igen någonting… för att sedan, när sista numret drar igång nicka ett insiktens ”ahhh!”. För då kommer de där refrängerna som även jag (farfar) inte lyckats undgå, eftersom jag mången kväll också fastnat i zombiescrollande av instareels och twitterfeeds.
Nåja. Den där reflektionen beror emellertid nog snarast på just mitt gamla träiga rockrävsperspektiv. För vid närmare eftertanke är Lollapalooza ingalunda fokuserad blott på TikTok-generation. Om man spolar fram till festivalens sista dag kan man ju exempelvis konstatera att även gamla grungegubbar och -gummor fick sitt lystmäte, med husgudar som Jerry Cantrell och hela jävla Pearl Jam som inramning.
❦
Men dessförinnan kunde jag på vägen konstatera en hyfsad variation i utbudet. Första dagen fick jag mig lite trevlig gubb-indie med Modest Mouse, och skönt rutinerat sväng med Timbuktu & Damn, för att sedan konstatera att gamla Jimmie Eat World inte bara fortfarande håller på; de gör det väldigt bra och tyck dessutom vägra att åldras. Härligt energiskt. Och apropå det där med hitlåtar – jag hade nästan glömt de förnämliga ”Sweetness” och ”The Middle”, och när de får utgöra avslutningen på bandets set vaggas jag in i en whoo-oo:ande tryghet. Jodå – everything will be just fine. Everything will be alright.
Efter att ha sedan ha betraktat de sista minuterna av Anitas färgexploderande twerkfest på Tower-scenen blir jämställdhetsivraren i mig lite glad när Måneskin intar scenen bredvid och de perfekt utmejslade kindbenen vid namn Damiano David stegar ut och tar ett stadigt tag om sin… mikrofon. Också. Tja… kanske är det i någon mån trevligt att självsexualiserat showande inte är uteslutande påbjudet de kvinnliga artistfältet.
Och de sprakar på ordentligt med både hormoner, glamtroper och rockposer. Lite som en lite mer metallisk och mer cis-centrerat heteronormativ version av The Ark (även om queer-dimensionen inte på något sätt saknas hos Måneskin – den kommer liksom med på köpet i hela glam-grejen). Och i stor utsträckning på italienska. Faktum är att jag blir lite förvånad över hur mycket jag gillar det.
Jag kastar ett öra och ett öga på Polo G, men blir ganska snabbt uttråkad av det föga munvattnande recept som överanvändes redan (och ännu mer) under Lolla-Stockholms första omgång 2019: kompetent rap till tunga beats och någorlunda snyggt catchy produktioner – i låtar som halvvägs fejdas bort av anlitad dj för att avbrytas med samplade pistolskott. Bam-bam-bam. Så intill enfaldens gräns tjatigt, andefattigt och ja, extremt tråkigt. Gäsp.
Att The Killers ställer in är såklart en monumental besvikelse (och om jag minns åsiktsstormarna under sommarens flygkaos rätt, så var nog deras Lolla-frånvaro på nåt jävla vänster Morgan Johanssons fel). I stället flyttas Alesso och hans skivspelarbord till deras slot på Festival-stage. Inte riktigt min grej, men han får mig att i alla fall fatta grejen; fluffiga sounds och mellan varven rätt bra låtar tillsammans med visuella bankkontodräneringar och en hänryckt publik räcker långt.
När det drar ihop sig för den första festivaldagens avslutande headline-spelning börjar jag åter fundera på den där tiktok:igheten i vårt samtida artistuppbåd. För i viss mån kan man räkna även Imagine Dragons till denna artistskara – med hits som Believer och Radioactive tog de vägen till bautastjärnstatus via socialmedial spridning (som man gör idag) snarare än medelst klättring på topplistorna. Så när de avslutar den första festivaldagen med sin headline-spelning på största scenen kan jag förvisso bli medryckt i den storslagna produktionen – men inte så till den grad att jag lyckas förtränga att jag är lite lätt allergisk mot den drygt formaliserade bombastiken i deras låtar.
❦
Den andra festivaldagen inleder jag med min bästa kinesisk-amerikanska tjej. Mäktiga Mitskis gredelina sommarklänning fladdrar förnämligt finfint i middagsbrisen, men det skulle inte skada att få uppleva henne i ett mer klubbinramat sammanhang.
Från denna favorit tar jag mig till okända ljudmarker och får mig till slut dagens första TikTok-uppenbarelse med spruttigt tokglada Glass Animals. Ja, för det var ju det där med att stå och gunga med lite under nästan en hel konsert för att sedan få en igenkänningens aha-upplevelse. Case in point (1): just det här bandets låt Heat Waves.
Tove Lo tar sedan Tower stage och dess publik i besittning, och hennes talang och artistiska karisma glänser nästan lika mycket som sommarsolstrålarna som reflekteras i hennes kromade, tillbörligt Tove Lo-ekivoka, rustning.
Men min hiphoptörst gör sig påmind, och jag traskar bort till Park Stage för att få den, om inte släckt så lindrad – eller kanske egentligen förstärkt. För det här ger mersmak. Hiphop-utbudet under första Stockholms-Lolla, 2019, räddades av Travis Scotts explosiva produktion, och tack och lov behöver genrens allmänna kvalitet i år alltså inte dikteras av Polo G: nu får jag mig till livs betydligt mer intressant och engagerande styrka, styrka och attityd från Rico Nasty. Kaxigt och kompetent i härlig kombination.
Därefter ger jag Benjamin Ingrosso ett par låtar i förbigående. Han är vansinnigt kompetent (för att inte tala om hans fenomenala medmusikanter) – men dessvärre ännu mer irriterande i sin flicksmickrighet, så honom ägnar jag inte mycket mer uppmärksamhet vare sig under festivalen eller här i minnet av den.
Little Jinder har vid det här laget blivit en trogen bekanting i mitt stockholmska festival-drefvande, och hon gör mig inte besviken. Med ny hårfärg och lite omstöpt image känns hennes framtoning lite mörkare och seriös, men det är en charmig bitterhet som sipprar ut genom sprickor av befriande självdistans, varför det hela känns ännu mer äkta och innerligt än tidigare.
Innan det sedan är dags för audiens hos dagens festivaldrottning ser jag till att fånga de sista låtarna med The Kid Laroi på Tower Stage. Den unga amerikanen saknar sannerligen inte talang, och hans överbryggande mellan hiphop och pop är både intressant och imponerande. Men den loja surfarframtoningen bjuder på mer attityd än substans, och när han (till hans säkerhetsfolks säkert djupa suckar) tillåter sig lite rocksjärneanarki och börjar klättra i scenriggen så känns det inte särskilt omvälvande; det är knappast på en nivå av hålla-andan-flippat parkour-vansinne à la Eddie Vedder i början av 90-talet (och det ska vi kanske trots allt vara glada för), men i viss mån verkar publikfrieriet bejakas.
Och sen har vi ju (till slut) den där TikTok-frälsande hittigheten som, till och från, låter sig bli tongivande under festivalen. Alltså – case in point (2): Hans Stay har naglat sig fast i de socialmediala reelsen ännu hårdare än ovan nämnda Glass Animals-dänga. Att kalla den ”monsterhit” är i detta avseende nästan att ta i i underkant (såväl Stay som Heat Waves har någon miljard (!) eller två fler strömningar än respektive akts näst mest populära alster på Spottan).
Ja, det är inte utan att jag undrar om dessa artister och alster går att jämföra med de one-hit-wonders som passerade revy under min ungdom? Med den där viralitetens hjälp har de hursomhelst naglat sig fast hos kidsen och skapat sig en tillsynes trogen och ihärdigt jubelskränande fanbase. Jaja, vi får väl se hur länge det håller och var de befinner sig om ett par år…
Nåja – dags för en mer pålitlig popkraft. Veronica Maggio är en ännu mer trogen festivalvän och ett ännu tryggare återseende än Little Jinder var nyss. Det innebär också ännu större förväntningar – men de infriar hon utan problem; hennes spelglädje fullständig sprudlar, mer än jag någonsin upplevt den, och då det ändå inte på något sätt förhindrar hennes innerliga sårbarhet att flöda så blir det ett alldeles fantastisk konsert med Hit-sveriges härskarinna och de många vrålstarka låtar med vilka hon byggt sin tron. Ja, Veronica Maggio har på många sätt tillverkat mallen för alla andra självutlämnande svenska popkvinnor (som nämnda, Little Jinder, följande festivaldags Miriam Bryant och förra Lollapaloozas representant Molly Sandén, för att exemplifiera med några).
Efter denna pophögtidsstund blir det finfint att få avsluta kvällen med ytterligare ett högt flaggande med hiphop-fanan. För den andra dagens headliner är en superstjärna som är lika alltigenom tvärtalangfull och fascinerande i sin motsägelsefulla närvaro – han anstränger sig genom att vara avslappnad och stenhård genom att vara en fullständig nallebjörn. Vrålstark och sårbar. Ja, Post Malone är nog den människa, om inte i världen i allmänhet så i alla fall i artist-dito, med mest trevlighet per kvadratcentimeter ansiktstatuering. Hans ömsom loja bekvämlighet, ömsom smärtsamma innerlighet på scenen gör det hela så personligt att äktheten går att ta på.
❦
Dag tre inleder jag med att verkligen gräva mig ner till mina grunge-rötter. Jerry Cantrells betydelse för genren (och därför hela rockens eftervärld) kan inte nog betonas, och att få möta gitarrlegendaren på ett så här pass, festivalinramningen till trots, intimt och blygsamt personligt sätt är sannerligen en ynnest. Alice In Chains (vars andra platta, tillika deras stora genombrottsdito, ”Dirt””, fyllde 30 bast nu i dagarna) må ha dött en smula med den smått ikoniska sångaren Layne Staley som speedbollade ihjäl sig 2002 – men bandet återuppstod 2005, och året därpå klev Comes with the Fall-sångaren William Duval in och greppade micken, vilken han hållit sedan dess, och de är fortfarande aktiva med lika påtaglig som pålitlig kvalité. Mellan varven håller Jerry Cantrell dessutom liv i sin inte alls oävna solokarriär, som vi alltså nu bjussas på här på Gärdet.
För oss som haft nöjet att uppleva math-metalcore-galenskapen Dillinger Escape Plan live innan bandet packade ihop för ett halvt decennium sedan är det nästan svårt att känna igen sångaren Greg Puciato, som när han nu sköter förstarösten i Cantrells band förvisso inte är fysiskt förändrad men håller en väldigt lugn och sansad framtoning. Det funkar emellertid förträffligt här mitt på blanka söndagen, och han . Ur Alice In Chains-perspektivet är han förvisso inte någon William Duvall – som inte är någon Layne Staley (båda är de emellertid definitivt föredömligt kompetenta förvaltare av det ursprungliga Alice in Chains-arvet) – men precis som Jerry Cantrell och resten av bandet sköter han sig finfint. Och här slås man kanske lite extra mycket av hur mycket av den genreavgörande egenheten i Alice In Chains sound faktiskt inte hängt främst på förstesångarens ansträngningar utan på Cantrells kompositioner och hans fenomenala gitarrism i allmänhet och hans typiska sångstämmor i synnerhet. Så När Man In a Box, No Excuses, Would och Rooster vävs in i setlistan är rysningarna måhända höggradigt nostalgiska, men icke desto mindre tvättäkta.
Att festivalens sista dag mer än de föregående två går i hårdare rocktongångar är tydligt, och de vidhålls när jag hinner fånga några takter av Turnstile och deras intensiva Rage Against the Machine-arv för att sedan kolla in Wolf Alice på största scenen. Londonbandet har visar både närvaro och inlevelse, men det är inte väldigt engagerande, och jag känner att en mer mörk och intim inramning skulle passa bandet och deras karaktär bättre än den lite sömnigt gråmulna söndagsftermiddagen.
Desto färre spärrar återhålls när Idles sedan intar Festival Stage. Den intill sprängningsgränsen bultande venen i sångaren Joe Talbots tinning är nästan tillräckligt innerlig för att på egen hand förtrolla publiken, och när man därtill lägger en ljudbild sprickfylld med intensivt krampaktig arbetarklassbrittisk ilska blir det en härligt vrålstark upplevelse av brutalt asfaltshård musik med ett huliganistiskt ursinne som om jag stött på det någon annan stans än på en konsertscen (och om det inte lättats upp av den skojfriska gitarristen Mark Bowens spralliga utspel som comic relief) nog hade skrämt skiten ur mig.
Betydligt snällare blir det med Miriam Bryant på största scenen, och när jag väl lyckats få mina försök att klassificera hennes kostymcombo (jag landar i ”discopolarforskare + möhippealien + ishockeyastronaut”) kan jag åtnjuta en trevlig konsertstund, som trots scenens storlek (och kostymen) känns innerlig och intim.
Solen tar sedan över himlen med besked, och en smärre LA-hetta ger HAIM en hyfsat hemtam tillvaro på Fetsival Stage. Och den förvaltar de väl – mina förväntningar på de tre amerikanska systrarna är höga, men de infrias med besked, och Alana, Danielle och Este Haim har inga problem att bevisa att de gott och väl tillräckligt med låtstyrka och musikalisk äkthet för att backa upp sin proffsighet.
Lewis Capaldi är inte övertydligt starkt förkryssad i mitt ”att se”-schema, men jag stannar till vid Tower Stage för att plocka några av hans låtar. Det blir ett alldeles lagom och behagligt sätt att ta sig an sommarkvällen, tack vare den chosefrie skottens jordnära vanlighet kombinerad med en ordentligt inbiten singer-songwriter-talang (samt en rejäl dos genomskotsk humor i mellansnacken).
❦
Ja, den avslutande festivaldagen är tydligt inriktad på en något… mognare publik. Nej, vi snackar inte visafton på äldreboendet (not that there’s anything wrong with it!) men medelåldern har uppenbart klättrat ifrån tonåren och Gärdet är lite glesare befolkat. (Vi kan ju kanske ursäkta TikTok-generationen med att den inte orkar/är vana med hela tre dagars festivalande.)
Hursomhelst – det närmaste de där virala tongångarna vi kommer idag hittar vi kanske hos Lorde. Ja, med en genombrottshit som Royals håller sig även hon i viss mån till de socialmedialt välförankrade popfenomenen – även om den kom ett bra tag innan reels blev ett lika avgörande spridningsmedium som det är idag; hon kan nog snarast betraktas som en TikTok-artisternas urmoder.
Dessvärre uppenbarar sig ett (alldeles för) sent annonserat krav på undertecknat fotokontrakt, varför fotografdiket nu blir obeträtt av denna konsertbevakare. Jag ser detta som ett ödets ingripande i min beslutsångest och traskar bort till Park Stage för att kolla på Biffy Clyro i stället. Och det är så klart inte ett pjåkigt alternativ – mina öron får snabbt kalibreras tillbaka till gitarrskrän och intensiv rock och är fullt nöjda med detta.
Några låtar hinner jag emellertid erfara med Lorde – däribland just Royals – innan festivalen börjar dra ihop sig mot sitt utropstecken, och även om det inte är tillräckligt för att verkligen omfamna konsertens storhet, så är det trevligt att i alla fall få uppleva några hintar om den.
Men det är ju nästa akt som jag längtat mest efter – redan sedan de avslöjades som headliner till den sedermera uteblivna Lolla-20 (och -21). Och den är såpass stark att den där blassé-trötta likgiltigheten som inte sällan lyckas göra sig påmind på festivalers slutsträckor inte ens vågar sig i närheten.
Precis som Alice In Chains ”Dirt” så fyller Pearl Jams epokgörande monstergenombrott ”Ten” 30 år i år. Med Jerry Cantrell som inledning och med Pearl Jam som avslutning ramas dagen in perfekt av Seattle-scenens 90-talsväggar, och det förnämliga nostalgikalaset knyts ihop med de mest hållbara av grunge-snören – och med gitarrsträngar från riktiga husgudar, då tonerna från Stone Gossard och Mike McCready sannolikt ärrat mina trumhinnor ännu mer (på det bästa av sätt) än Cantrell har genom åren.
Precis som genombrottsplattan så har Pearl Jam, så klart, också blivit äldre (även om ”Ten” inte alls åldrats); några ansikten på scenen är tydligt fårade nuförtiden, och möjligtvis muttrar de avundsjukt över att tidens tand gnagt så jämförelsevis oförskämt lindrigt på basisten Jeff Ament och sångaren Eddie Vedder (även om den sistnämndes Bruce Springsteen-bredbenthet har blivit betydligt mer närvarande med åren, på bekostnad av ungdomens dumdristiga riggklättrande och dödsföraktande stage-divande). Men någon fara för musikens förstklassiga kvalité och intensitet innebär inte mognaden, och även om storleken på en låtskatt Pearl Jams självfallet innebär att man saknar några favoriter så är det en absolut storslagen avslutningsföreställning som skjutsar iväg oss in i sommarnatten.
❦
Med Stockholmsgatorna om hörnet kan jag kan inte låta bli att fundera lite på musikfestivalfenomenets urbanisering – och om det kanske också innebär en gentrifiering. Sweden Rock huserar alltjämt ute i spenaten, och även om dess målgrupp i ganska stor utsträckning befinner sig i en mer kapitalstark ålder så är publiken hyfsat hänvisad till dekadent campingliv. Festivalsommarens andra jättar – Way Out West och just Lollapalooza – håller sig emellertid i storstadsmiljö, där tillresta gäster får förlita sig till hotellrum (eller, om man har tur, någon kompissoffa).
Som stockholmare är det härligt onekligen härligt bekvämt att kunna ta tuben hem till den egna sängen när högtalarna tystnat och strålkastarna slocknat, men med tanke att redan en festivalbiljett kan dränera ens bankkonto med några tusenlappar (även om det oftast innebär ett ganska förmånligt paketpris) så kan ett hotellrum innebära en extrakostnad som för blir för stor för små plånböcker. Och då just festivaler är en förträfflig möjlighet att få sig ett brett spektrum av stora konsertupplevelser till livs, så riskerar tillgången till livemusikalisk mångfald bli både en geografisk begränsning och en klassfråga.
Och om den gamla typen av festival skulle få en ordentlig revival, skulle jag då själv gräva mig in i mitt källarförråd för att rota fram tält och sovsäck? Njaäe – jag må vägra bli vuxen, men det där är nog en del av min ungdom som jag, fast i mitt bekvämlighetsmissbruk, gärna lämnar kvar i dåtiden och i minnena, där den nog trots allt mår bäst.
❦
Nåja – Lollapalooza ingjuter när allt kommer omkring hopp om festivalformatets fortlevnad, och när vi till slut måste acceptera att årets upplaga är på väg att nå sitt ofrånkomliga slut så går det ändå inte annat än att hysa fullkomlig musikoptimism.
Pearl Jam sätter utropstecknet med sin patenterade version av Neil Youngs Rockin’ in the Free World. Bättre sätt att avsluta en spelning finns inte. Eller en festival.
Tack för sommarens omgång, Lolla! Om inget oförutsett händer så ses vi igen nästa år, visst?