Ibland blir det inte som man tänkt sig, eller precis tvärt om. I år var planen att inte åka på Way Out West för första gången på länge, men med stjärnor som står i rad och en bokning av Pet Shop Boys gjorde att man ändå kunde styra kosan västerut.
Text: Dick Magnusson
Foto: Martin Wilson (där inte annat anges)
Jag har ändå varit på Way Out West alla år utom första och 2011 (året som Prince spelade), så det vore synd att missa. Det är ändå få festivaler som man verkligen varit med på (nästan) hela vägen och känt att det är sin egen. Jag var sen på bollen till Hultsfred, även om jag hann gå några år som ung och även alla omstartsåren med FKP Scorpio. Bråvalla var jag alla år men fem år festivalen körde, men samtidigt är det en relativt kort tid.
Det är en häftig utveckling festivalen gått igenom. Från två till tre dagar, både Rise and fall of Bananpiren, frustration och eufori på Stay Out West i stort och utvecklingen av områdena Dungen och Höjden. I år slog festivalen återigen publikrekord (det brukar dock alltid bli något typ av rekord…) med 78 000 unika besökare över tre dagar.
Om man jämför med folk i ens närhet, där somliga varit på Roskilde alla år i över 30 år, så är det ändå rätt bra jobbat att varit på en festival 14 gånger, men frågan är om det känns som ”min” festival. Hultsfred känns mer så, märkligt nog. Vad beror det egentligen på? Kanske är det trots allt skillnaden på en tält- och stadsfestival, när man inte sover på plats och skapar minnen (läs: spyr). Kanske är det att kommersialiseringen, visserligen likt omvärlden i övrigt, blivit väl påtaglig? Kanske är det inte längre min festival då lineupen förändras (vilket den såklart måste). Men oavset, det är alltid en intressant tillställning och en som väcker känslor, både dem som älskar den och de som hatar den. Kontrasten mot att Ronny och Ragge just nu turnerar runt Sverige är milsvid att det knappast går att förstå.
Men det går att ge både ris och ros till festivalen. Ros till att de ständigt utvecklas, att de bokar spännande akter, att de faktiskt lyckas föryngra sin publik, något som faktiskt kändes svårt för några år sen, att de vågar (t.ex. genom vegetarisk mat och jämställda bokningar som nu är självklara). Men samtidigt har de vuxit till en nivå som Slottsskogen nästan inte klarar av. De senaste åren har det varit nästan plågsamt trångt inne på området. Att kryssa mellan scenerna för att se band är mycket svårare nu och även toalettköerna var orimligt långa redan tidigt på eftermiddagen. Och priset för mat och dryck har nått nivåer som är nästa orimliga och tyvärr har Stay Out West inte riktigt levererat de senaste två åren. Där saknar jag verkligen Bananpiren.
Men vädret var bra på lördagen, förutom lite regn. Och det är trots allt rätt ok.
Det var tydligt att huvudfokus på lördagen var på Chappell Roan, som fick äran att avsluta festivalen. Var och varannan person var utklädda på sätt som gick över huvudet på mig, men hörde något om Pink Pony Club, det verkar vara något (en enkel googling skulle reda ut det hela för min del, men vem har tid med sånt?). För en annan stor grupp var det fokus på Pet Shop Boys. Dessa var mindre utklädda, eller kanske främst funktionellt klädda. Och det är viktigt det också.
Jag hinner in till öppningen klockan 12 för att jobba upp en skön känsla av att hänga på låset, men kanske främst för att hinna ta ett varv i lugn och ro på området innan första akten för dagen, för mig: Jonathan Johansson.
Johansson har en ny skiva i bagaget, årets Vita Skelett och Vita Pärlor, med ett tydligt tema kring grekisk mytologi. Han inleder med öppningsspåret från skivan, Spartas Svarta Hjärta, med en snygg ljusshow där texterna projiceras på skärmar på scenen. Fin detalj var att han i slutet av showen inte enbart presenterade sina musiker, utan även personerna som skötte ljud och ljus. Det har jag nästan inte sett tidigare. Möjligtvis är Phish undantaget (Chris Kuroda ses tydligen som femte medlemmen – om du hört världens bästa podcast om Phish vet du vad jag pratar om).
Största delen av låtarna kommer från senaste skivan, men fanfavoriter som Sommarkläder och Rosa Himmel varvas in, och avslutningen med Stockholm och Klipporna Är Fortfarande Varma är riktigt fin, där det slutar med att han bara sitter på scenen och tittar ut över publiken och verkar genuint rörd. Den annars lite svårcharmade herren verkar dock genomgående på bra humör, även om mellansnacket bitvis faller lite platt, men precis som många på festivalen adresserar han ändå den skit som pågår i världen runt oss. Men han och sitt band gör sitt bästa för att få oss att glömma det, och lyckas ändå stundtals det med bravur.
På Höjden spelade senare Avantgardet. De levererar alltid vad de lovar, och gör så även idag för att verkligen fullsatt Höjden. Det märks att bandet är taggade och att det faktiskt betyder mycket att få spela på festivalen, sångaren Rasmus Arvidsson berättar att det varit ett mål under lång tid och att de rört sig från att spela i Gaffa-vagnen till Stay Out West och nu ”på riktigt”.
Det tar inte lång tid innan Arvidsson är nere i publiken och hänger ut och både stagedivear och kramar alla i främsta raden. Det är väl där styrkan främst ligger, att han lyckas få en fin publikkontakt nästan omgående. Typ alla som var där var nöjda, och det är väl ett bra betyg.
För att hinna se nästa viktiga akt på programmet, Hurula, behöver vi lämna spelningen i förtid men hinner även förbi Black Star, med Yasiin Bey (Mos Def) och Talib Kweli. Vi hinner med några kompisar konstatera att Mos Def spelat på Way Out West i många konstellationer över åren, nästan som Damon Albarn på Roskilde.
Men Hurula gör en av dagens bästa spelningar. Det ska vara sommarens enda men vi bör kunna förvänta oss en turné i höst, särskilt som utmärkta nya skivan Existens kom i augusti. Spelningen inleds även med Ett annat språk från senaste släppet och det är en orimligt taggad Robert Hurula som kommer ut och möter ett fullsatt Linné-tält. Möjligen hade det faktiskt varit välförtjänt att få spela på en av de största scenerna faktiskt, även om tältet ger en mer intim inramning.
Med sig på scenen har han ett snortight band, med bland annat Henrik Palm på gitarr, som tillsammans skapar en massiv ljudvägg. Allra finast blir det i den avgrundmörka Järnvägsbron, och allsången blir förvånansvärt tydlig i Stockholm brinner (kanske är Göteborgarna som passar på) och även i klassikerna 22 och Ont som jag, där Broder Daniel-gitarrerna låter magiska. Jag trodde när jag lämnade att det skulle vara det bästa jag skulle se den dagen, men tji fick jag.
Efter Hurula uppstod ett lite tomrum för en gammal indieröv, men då fanns ändå chansen att se intressanta akter. Lola Young tillhör till exempel en ny generation artister som skulle kunna passera en sån som mig obemärkt förbi. Men inte ens jag har kunnat missa monsterhitten Messy (hänger ju på Instagram ibland va, där plockar man upp sånt) och då bränner det till särskilt på spelningen. Även GOAT hinner avhandlas på avstånd och det är utan tvekan ett otroligt tight band som är underhållande. Sen är det det här med tekoppar och sånt, men det låter vi vara för nu.
Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt och gubbarna i Pet Shop Boys visade att gammal ändå är äldst. De har turnerat med en greatest hits-show de senaste åren, och det är denna vi bjuds på även denna gång. Och det är väl ganska fint ändå, att man inte ens behöver låtsas att det nya är minst lika bra som det gamla och så mycket roligare att spela. De valde att inte köra en enda låt från fjolårets Nonetheless, och det går såklart att fundera över rimligheten i att kör varv efter varv som en legacyakt, men det är de för det första inte ensamma om att göra, och samtidigt är det trots allt de äldre hitsen alla vill höra.
Med sig på scenen har Neil Tennant och Chris Lowe tre kompmusiker varav en på sång, och det de alltid gör snyggt är att bygga upp en magisk show där allt händer runt Tennant, så att denne snarare får fokusera på sång och röra sig lagom. De har t.ex. med sig en multiinstrumentalist som kör percussion och vevar så att allt fokus närmast hamnar på honom, och i de andra lägena är det extremt snygga visuals som fångar öget. Tennant kliver istället fram när sången ska vara i fokus och det är tydligt att han är på mycket bra humör.
Setlisten är närmast helt perfekt, med start i Suburbia, via Opportunities och slutligen trippeln It´s a Sin, West End Girls och Being Boring. Det är knappast en tråkig stund, det är möjligen när de kör de enda låtarna från senare år (och då snackar vi över tio år sen även på dessa) som The Pop Kids som energin går ner något. Men överlag är det en otroligt stämning, där även kidsen sjunger med och har koll på var och varannan låt, och där även de tuffast dudesen släpper garden och sjunger med i You Were Always on My Mind. Samtidigt slår det mig att man knappt ser en enda mobiltelefon under hela spelning, vilket känns som en ny trend, där folk är mer i stunden. Men det gäller nog just de äldre akterna med en äldre publik, det var lite annorlunda direkt efter på Chappell Roan…
Pet Shop Boys blev en fin avslutning på dagen, där familjeliv innebar att sätta sig i bilen och åka hemåt, lagom till regnet kom. Men det är ju så det ska vara i Göteborg, inget Way Out West utan regn (men mest solsken ändå va).
Foto på i tur och ordning:
Jonathan Johansson (Foto Way Out West/Linnea Thomasson respektive Micke Sandström)
Avantgardet
Black Star
Hurula
Lola Young
Pet Shop Boys
