Goat, Les Big Byrd (Även Josefin Öhrn + The Liberation spelade)
Berns
2014-11-29

I videon till Vi borde prata med det är för sent har Jocke Åhlund på sig en Ace Frehley-dräkt (den från Destroyer-eran närmre bestämt). Den har han inte med sig till spelningen på Berns, men Jocke och resten av bandet, trummisen Nino Keller i synnerhet, ser spejsade ut ändå, med lysdioder på fingrarna, blinkande västar och sminkade ansikten. Förutom den snygga imagen bjuder man också på en snygg ljusshow som passar snyggt ihop med bandets psykadeliska krautrock.

Det är verkligen en fest för ögonen när Les Big Byrd går upp på scenen, och för öronen med för den delen. Bandets låtmaterial rör sig från instumentella jam till raka rocklåtar. Nämnda Vi borde prata men det är för sent och Back to Bagarmossen är de starkaste numren på årets debutskiva ”They Worshipped Cats” men det är inte de som lyser starkast på Berns. Snarare är det när bandet ger sig ut i lite mer experimentella marker i exempelvis ”White week” och ”Tinnitus Ætérnum” som det bränner till ordentligt.

Att se Les Big Byrd har varit ett av mina mål det här konsertåret, och jag blev inte besviken.

Det första jag tänker på när Goat har kommit upp på scenen är att de gör sig otroligt bra på Berns. De ska antingen vara i en storslagen salong med gulddetaljer och kristallkronor – eller runt en lägereld i naturen. Mellantinget lirar inte med Goats spretiga voodoo-image.

Kollektivet gömmer sig som bekant bakom masker med syftet att sätta fokus på musiken, i likhet med svenska kollegorna Ghost. Man kan förstås debattera om det inte snarare blir motsatt effekt, att fokus tas från musiken och det mest intressanta blir att ta reda på vilka som gömmer sig bakom maskerna. Men när jag står och ser bandet på Berns så kommer jag på mig själv med att tycka att det är rätt befriande att inte se vilka det är som står på scenen. Och tanken på att man kanske stod bredvid någon av medlemmarna och kollade på Les Big Byrd är ju smått exalterande.

Energin som kommer från scenen är smittande. De två kvinnliga shamaner som frontar gruppen verkar aldrig bli trötta utan röjer konserten igenom. Dansande, mässande, spelandes på tamburiner och maracas. Vad det än är för krafter de än åkallar verkar det fungera på publiken som följer efter med dans och handklapp. Förutom att vara fantastiska personligheter på scenen smälter också deras röster ihop till en grym sånginsats. Låtlistan består av låtar från både debuten ”World music” och årets uppföljare ”Communion”, starkast är trojkan Run to your mamaHide from the sunGoatslaves.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Goat live, och blev kanske smått överraskad av hur bra det var. Bisarrt, men bra. Det är också det som är så fascinerande med Goat – deras spretighet. Man kan inte riktigt sätta fingret på dem. Det är 70-talsdoftande voodoo-rock, världsmusik och disko, fast med hårdrocksattityd. På vägen ut möter jag en snubbe som ser ut att vara teleporterad från en Iron Maiden-video på 80-talet, med en nyinköpt vinylskiva och en t-shirt från merchbordet. Samtidigt är Berns också fullt av indiepopare. Goats fanbase är lika otydlig som de själva. Kanske är det någon mystisk besvärjelse från bandet som gör att vi lockas, eller så är det bara kärleken till välgjord musik som inte är det vanliga radioskvalet.

♦ LÄS MER: Goat på Stockholm Music & Arts

♦ LÄS MER: Goat vs Ghost – vem är vem?