Jag trodde ett tag att jag aldrig mer skulle få skriva en sån här text.
Om en konsert.
Med en artist.
Med publik. Riktig publik, som applåderar och pratar lite för högt under mellansnacken.
Men dagen kom, och som vi alla hade längtat efter dagen.

Det var sjutton månader sedan sist. Då var det Joel Alme på ett svettigt euforiskt Arbis i Norrköping, sjutton månader senare är ingenting sig likt. Vi och världen har förändrats på ett sätt ingen av oss trodde var möjligt. Men nu satt jag där, i vad som för en stund kändes som en utopi.
Viktor Olsson från Stenungsund fick bli min premiär. För det kändes som att det var första gången.
Jag var av någon konstig anledning nervös, det pirrade i hela kroppen. Konsert!
Jag hade handsvett före.
Jag hade gåshud under.
Jag hade universums största leende efter.

Han har ju den effekten på en Viktor Olsson.
Konsten att avväpna genom att..ja bara genom att bara vara..Viktor Olsson. Med texter från hjärtat, från dagböcker, från drömmar, från nätter och gryningar så levererar han en spelning som är så själfull, så innerlig och ja, underhållande att två timmar blev två ögonblick.

Det bästa och mest spännande med att se artister solo i allmänhet men kanske Herr Olsson i synnerhet är att du inte har en aning om var han kommer ta dig, (undrar om han själv vet?) han går på känslan, han lyssnar på publiken, han surfar på vågen, och den vågen tog oss till fullkomligt knäckande versioner av både Marlon Brando och Evergreen och vem hade kunnat se den egenkomponerade försvenskade versionen av The Galway Girl?

Jag har gått på konsert igen.
Det var sjutton månader sedan sist.
Viktor Olsson på Fåfängan en sommarkväll var precis vad kroppen och själen behövde.