Välkomna tillbaka – ni har varit saknade!

Black Belt
Three Man Army
(Novoton, 2015)

blackbeltomslagÅtta år har gått sedan Black Belt gav oss fantastiska rocklåten Road Crew (från helt klart skapliga plattan ”Two Minutes to Midnight”). Åtta år har gått sedan trion hastigt och mindre lustigt stämplade ut och lämnade scenen.

Sedan dess har jag hunnit tröttna ganska duktigt på rockmusik.

För handen på hjärtat. Det har blivit alldeles för mycket av det goda. Alldeles för många band som låter alldeles för likadant och försöker skrapa det sista lilla ur redan överanvända byttor med ingredienser. Ni vet, det ska vara lite öken, det ska dofta lite svett, det ska lånas lite från bluesen, det ska göras en och annan hommage till Black Sabbath, det ska alkoholromantiseras lite i överkant, det ska muttras om dyrkan av Elvis och varenda årtionde sedan Bill Haley sjöng Rock Around the Clock fram till det att eurodiscon tog över ska idoliseras.

Det har blivit för mycket.

En återkomst av den rocksluskande trion som uppfyllt ganska mycket av ovanstående med sina tidigare gärningar var knappast vad som stod högst upp på min önskelista.

Speciellt inte som de plockar upp stafettpinnen exakt där de planterade den när det senast begav sig. Att det gått åtta år mellan ”Two Minutes to Midnight” och ”Three Man Army” känns helt surrealistiskt med tanke på hur lite som egentligen skiljer mellan de två albumen rent uttrycksmässigt.

Men det tar ingen lång stund förrän Black Belt med all önskvärd tydlighet gjort klart för mig att jag inte alls gått och blivit duktigt less på rockmusik.

Jag har bara tröttnat på dålig, strömlinjeformad, känslofattig och fantasilös rockmusik. Vilket tyvärr verkar vara vad som spelas av si så där 90 procent av genrens utövare.

För Black Belt levererar inte bara med febrig energi, souligt sväng och knivskarp precision, de har dessutom ett melodisinne som är få band förunnat. Skönsjungna inledningsspåret (tillika förstasingeln) Desert Skies sätter ribban och sedan ökar trion genom resterande tio spår.

Som allra mest nervigt blir det i Hellacopters-driviga Looking Back, Looking On, Looking Forward och den The Hives-styltiga halvduetten Come On Tonight, men hela ”Three Man Army” är ett styrkebesked som heter duga.

Välkomna tillbaka Black Belt.

Ni har uppenbarligen varit saknade!