Efter att ha suttit i soffan och genomlidit ett avsnitt av Idol så kände jag att nu jävlar får det vara nog. Jag behövde musik med attityd, med hjärta, med själ. Så det fick bli en spontan-konsert. Ett briljant beslut skulle det visa sig.

Jag fick upp i mitt Facebook-flöde att ett band som hette Tornet skulle spela på The Crypt i Linköping. Beskrivningen av bandet lät: ”Psykadeliskt, 60tal och 70tal”, och jag började direkt misstänka att jag hört det förut. Jag älskar det baktunga, släpiga stenhårda Stoner-drivet, i måttliga mängder. Jag har suckat till en livespelning med Uncle Acid & The Deadbeats, jag har sneglat på klockan under Graveyard-konserter.
Så jag är inte helt såld på genren än.

Men Tornet från Göteborg fick mig att tänka om. Bandet lyckades spränga in så otroligt mycket känsla och själ i den lilla lokalen. Musiken är blytung men melodiös. Baktung men framåtdrivande. Stenhård men vackert spröd. Komplicerat? Ja kanske lite, men i grund och botten handlar det om väldigt bra rockmusik. Och om ett band som är löjligt kompetenta att förmedla känslor från scenen.

Svårare än så behöver det inte vara, och jag varken suckade eller sneglade mot klockan än enda gång.

Från den första tonen i Master Of Time till avslutande Great Mammoth-covern Desperation stod jag handfallen. Lyckas man få undetecknad till att känna så till rock and roll-musik. Då har man något alldeles alldeles unikt.

Lyssna själv HÄR på Tornets BandCamp-sida.. glöm inte att vrida upp volymen ordentligt.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg