Vi sparkar igång dag tre med ömmande kropp.
09:05 – En kopp kaffe bredvid mig vid köksbordet. Centrala Oslo har vaknat. Det är vardag. Sopgubbarna väckte mig. Kunde inte riktigt släppa Green Days spelning igår. Jag fick liksom nån slags deja vu-känsla över det hela. Så jag satte igång och googla.
Här är ett citat från Rocknytt om spelningen 2013 på Bråvalla: ”Det var förvisso roligt att bandet lät åskådare komma upp och sjunga på både ’Know Your Enemy’ (nåja, om man nu vill kalla det kraxiga lätet som den blåhåriga grabben fick ur sig för sång)”
12 år senare, samma låt. Samma scenario, en tjej från publiken kom upp på scenen och ”sjöng”.
Rocknytt fortsätter: ”Men vad var meningen att börja konserten med att låta Lisebergskaninens bortkomna kusin från landet lalla runt på scen som någon sorts publikuppvärmare?”
12 år senare, samma kanin. Inte riktigt samma scenario. I all sin iver så lyckades kaninen snubbla på en monitor på scenen och föll ner över scenkanten. True story. Folk rusade ner för att kolla att allt stod rätt till. Och jodå, kaninen överlevde fallet.
Rocknytt igen: ”Vad var meningen med det tjatiga upprepandet av ”I say heeeeey-oooooooh!” av Billie Joe Armstrong?”
12 år senare, samma desperation att dra igång allsång. Mellan låtarna, under låtarna.
Det är DU som är sångaren. Inte vi.
Anders Nunstedt (RIP) på Expressen skrev: ”Och när han skriker ”Let’s go crazy!” för tjugofemte gången i rad illustrerar han konsertens problem – det blir lite tjatigt, rutinmässigt och enahanda ibland.”
12 år senare, jodå, han vill att vi ska ”Go fuckin crazy” om och om och om igen.
Göteborgsposten skrev: ”Låtarna från den senaste albumtrilogin är svaga och det hjälper inte att powertrion (som live är minst en kvintett) låter som om de har en miljard reptimmar innanför västen: de lyfter inte ändå.
I sådana lägen blir Billie Joes AAAAYO-hetsande mest skramlande tomma tunnor.”
12 år senare, nytt färskt album i ryggen som ingen vill höra. Samma svintajta band. Samma resultat. Lyfter inte.
14:55 – Det är varmt idag. Vansinnigt varmt. Man ska inte klaga..bla bla bla..men det är varmt.
Startade dagen på området med att äta frukost. Det blev nån slags asian taco-grej. Helt ok.
Inga måsar än. Men de kommer.
Måste smörja mig.
Dagens första akt blev Sleggefett. Dikt och metal.
Den norske komikern Atle Antonsen frontar ett nytt projekt.
Tänk dig att ”Strövtåg till Hembygden” hade spelats in av Sabaton med Robert Gustafsson på sång. Typ.
Det är kul.
Atle är fantastiskt rolig.
Stannade ett par låtar/dikter innan jag gick vidare till Vampyr-scenen för att se Djerv som är ett norskt band. Hade inte hört eller hört om tidigare. Men fy fader så bra det var.
Med sångerskan Agnete Kjølsrud som självklar frontperson.
I låtarna sjunger hon hjärtat ur kroppen och i mellansnacket är hon så otroligt ödmjuk och tacksam. Jag älskar sånt. Djerv. Vilket band ändå. Kolla upp direkt!
Det går åt väldigt mycket vatten idag.
Jag SKA smörja mig.
Från Djerv begav vi (har med mig fotograf/guide Gaute idag) oss till Scream Stage för att se Hurra Torpedo. och vilka är då Hurra Torpedo? Det är ett norskt band som spelar på köksredskap.
Jepp, du läste rätt.
Det är bland det konstigaste jag sett, men, det är kul och det funkar faktiskt. Det hade så lätt kunnat bli för mycket. För flamsigt. För plojigt. Men de balanserar hela tiden på rätt sida utan att trilla dit.
Med medlemmar från tidigare nämnda Black Debbath och allkonstnären, geniet, galningen Kristopher Schau (sångare i bl.a The Dogs) så bjuder de på en minst sagt minnesvärd upplevelse.
Hade inte en aning att en gammal frys kunde vara bastrumma. Eller att ett strykjärn kunde vara ett instrument.
Men det går, det gick. Det är konstigt. Jävligt konstigt. Men det svänger. Vi får en Britney Spears-cover (Toxic) vi får Pixies Where is my mind och vi får en surrealistisk version av Total Eclipse Of The Heart.
19:07 – Fortsatt varmt. Druckit och smörjt. Smörjt och druckit. Ätit nåt texmexigt. Gott.
Hörde Within Temptation på håll. Herregud det var svårsmält.
Men sångerskan var glad och hade en fantastisk röst.
Folket är fortsatt glada. Kan tänka mig att alkoholen tar lite mer en sån här dag. Så de som kände rytmen för en stund sen är antagligen uppe för sista ronden. Men inte sett några som stämplat ut (än)
Såg Dimmu Borgir. Hade hoppats att det skulle vara mer..eehh..MER liksom. Mer blackmetal.
Mer ond bråd död.
Liite för mycket symfonier för min smak.
Men Dimmu Borgir är en nationalskald och nationalskatt så fine, de får väl komma undan med det.
Det är helt sjukt hur snabbt området framför största scenen fylls på med folk.
Fem tio minuter innan är det hur lugnt som helst.
Folk ligger och myser i gräset. Sen kommer horden från Vampire Stage.
Så var det slut på friden.
Väldigt mycket folk som sitter/ligger och lyssnar på spelningar. Har det alltid varit så?
Man få se sig för var man sätter fötterna så man inte kliver över någon.
Popcorndoften ligger fortfarande som en Londondimma över området. Borde man?
Har en väldig lust att se Meshugga sen. De är faktiskt endast ett av två svenska band på årets festival.
Vad hände med grannsämjan där egentligen?
10:43 – Oj oj oj vi är redan inne på sista dagen men jag skriver av mig och ur mig dag tre.
Blev visst lite sent igår.
Men det blev självklart ett besök hos galningarna i Meshugga. Ett band jag inte sett live förut, och jag kan väl säga såhär, det var en upplevelse. Herregud vilken berg och dalbana bandet tar med en på. Jag brukar oftast se röda flaggor när jag hör ett band spela ”progressiv metal”, vilket i min värld tolkas som ”svårlyssnat”.
Men Meshugga spelar käftsmälls-rock, slugger-rock med batterist Tomas Haake som den självklara stjärnan. Satan i gatan vilken ekvilibrist. Väldigt kul att äntligen ha sett bandet live.
Dagens tredje mål mat blev en burgare. En ganska slarvigt gjord burgare. Men god..eller helt ok.
Folket fortfarande lyckliga.
Inga sura miner.
Måsarna mindre till antalet idag.
Temperaturen sjunkit.
Kallare.
Inte kallt.
Så var det då dags för dagens sista akt. Kaizers Orchestra på Scream Stage. Kaizers är minst sagt ett fenomen. Enligt wikipedia är de ett alternativrockband..men..nja..det är inte så mycket rock. Det är..eehh..liksom..otroligt svårformulerat. Men de är ett av Norges största band EVER. Om du nu bestämmer dig för att sätta på Kaizers på spotify så kanske du inte riktigt förstår varför de headlinar en av landets största festivaler. Men efter att ha upplevt de live så är de inga som helst konstigheter. Ett tajtare band har jag nog aldrig varit med om. En lika självklar som underbar frontman i Janove Ottesen är svår att finna. Lika delar Robbie Williams och en amerikansk pastor. Jag har i så många år hört om Kaizers. Jag har hört Kaizers men aldrig riktigt fattat. Helt ok musik, ja jo det det svänger ju ibland, men NU, som ett slag i ansiktet förstår jag till 100% varför Kaizers sitter på tronen (kanske inte ensamma) och räknas som musikaliska kungligheter i Norge.
Resan hem tämligen odramatisk.
Skönt att vara hemma.
Kroppen ömmar ordentligt nu.
Känner mig ganska klar.
