För ganska exakt ett år sen trodde jag väl inte riktigt att den här dagen skulle komma. Men jag befinner mig alltså åter igen på en rockfestival. Tons Of Rock i Oslo. Det vänliga, mysiga, soliga hårdrocksevenemanget på den gigantiska Ekebergssletta. Vad Ekebergssletta är? Jo det är en del av Oslos största parkområden, som också omfattar Brannfjell, Ballsletta och Ekebergskogen. Tänk dig Gärdet i Stockholm fast en hel del större, och med finare utsikt. Typ.
Jag känner mig i år igen som en imposter, som ett undercover popsnöre som kan bli avslöjad och kölhalad av en skäggig hårdrockare i svart merch-tröja vilken sekund som helst. Men det sker inte, för trots att det är en musikfestival av det tyngre hårdare slaget så är det en inkluderande festival. Alla är välkomna, alla är vänner och den känslan ligger som en varm filt över hela området. Det kanske är något unikt för just hårdrocksfestivaler (ursäkta om jag använder ordet hårdrock..men det går ju inte att få med ALLA hårda genrer här) att trots den hårda musiken så är det liksom mysigt och gemytligt. Kontraster i allra högsta grad, men 100% sant.
Öppningsdagen startade med ett självaste Jens Stoltenberg (tidigare statsminister, NATO-chef och numera finansminister) höll ett fint tal om den unika gemenskapen som finns på festivaler, om att hur lyckligt lottade vi är som kan vara ute på ett fält i solsken utan att behöva vara rädda, att inte ta det för givet. Att tänka på de som inte är lika lyckligt lottade. Ett fint tal och en alldeles perfekt start för vad som komma skall.
Först ut och upp på scenen är Black Debbath. Ett band som man skulle kunna kallas för husband på Tons Of Rock.
Black Debbath som kallar sin musik för ”Heavy Political Incorrect Humor Rock” är en alldeles perfekt öppningsakt.
Musiken är tung, svängig och hård, medans texterna och själva uppträdandet är präglat av en stor glimt i ögat. Bandet har väl lite av en legendstatus i Norge tack vare sina vassa underfundiga humoristiska texter om aktuella, brinnande politiska ämnen. I vissa stunder av spelningen så känner man att det blir lite för mycket skoj och ploj.
Dagen till ära så har de med sig en kör på scenen som ger extra tryck och stämning.
Men när Black Debbath gör det de gör bäst, nämligen spelar hård tuff musik då kan jag inte komma på ett bättre band att öppna denna festival.
Efter Black Debbaths spelning och lite sightseeing på området (det är ju som en egen liten stad i staden detta område) så var det dags för ett band om jag faktiskt på riktigt var väldigt nyfiken på. Nämligen Electric Callboy. De tyska techno/eurodisco/schlager-rockarna har ramlat in i mitt flöde i diverse sociala medier och av det lilla jag sett så verkar de skapa en otroligt mäktig stämning på livespelningarna. Jovisst blev det så, extra av allt. Med en bas som fick marken att skaka, riff hårda som granit och trummor forta som kulsprutor, lägg till lite pyro och konfettiregn så har du en ganska hygglig konsertupplevelse. Jag kan klara mig utan det skojsiga, flamsiga. Men vi bjuds på fantastiska versioner av Sum 41:s Still Waiting och inte minst Every Time We Touch (Cascadaversionen snarare än Maggie Reilly-versionen) så ja, jo, det är ett ganska så kul set tyskarna bjuder på. Jag har en känsla av att en hel del true-rockers gick därifrån med ett leende på läpparna.
Vad mer kan man begära?
Du behöver aldrig oroa dig för att få långtråkigt mellan spelningarna. Det finns överflöd av saker att hitta och titta på. Har du lust att strosa runt på en konstutställning och kanske bjuda på nåt verk? Inga problem.
Uppdatera garderoben med diverse klädesplagg? Självklart finns det möjlighet.
Hungrig? Herregud så mycket matmöjligheter det finns.
Så att bara gå och strosa på området och beundra detta parallella universum är intressant nog.
Har du hört talas om Lorna Shore? Det hade inte jag gjort. Så det var med stor nyfikenhet och upprymdhet jag begav mig till Vampire Stage (den näst största scenen) och såhär med facit i hand så kan jag väl säga att Lorna Shore balanserar på en väldigt väldigt tunn tråd för vad som kan klassas som lyssningsbart. Musiken kan jag ta, det är hårda blytunga riff och så de där forta trummorna igen. Men sången (sången?) klarar jag inte riktigt av.
Sångaren Will Ramos teknik när han dödsrosslar sig genom låtarna blir lite för mycket för min smak.
Men övrig publik svalde allt med hull och hår. Det var en sån där galen kaotisk stämning som i vanliga normala fall hade smittat av sig även på mig. Men nu? Nja. Ett halv set fick räcka. En av fördelarna med festival är att det är ett ständigt utbud. Var det inget för dig? Då går man vidare mot nästa scen och akt.
Nästa scen och akt blev i det här fallet Moonlight Stage (en tältscen) och bandet Whitechapel från USA.
En snabb googling innan spelningen lärde mig att bandet spelar deathcore (typ hårdrock alltså) och efter halva setet hade jag lärt mig att deathcore är inte min grej riktigt. Jag har full respekt för sångaren Phil Bozeman och kollegan i Lorna Shore, nämnde Will Ramos att man kan framkalla såna ljud med sin strupe.
Det är absolut en konst och väldigt imponerande. Men det är otroligt utmanande att ta sig genom och lyssna på.
Kvällens avslutning och tillika huvudakt för dagen var Muse. Dagens största publik rev ner dagens största jubel.
Jag har aldrig riktigt fattat Muse. Jag har inte förstått fascinationen för bandet eller hur de år efter år kan spela som headliners på de största festivalerna runt om i världen. Musiken är svårgreppad och svårdefinierad. Så jag tänkte att kanske hemligheten låg i livesetet, och ja där i ligger nog svaret. För live är gruppen en urkraft. Det är svängigt, det är skitigt, det är blytungt och det är som klippt och skuret för en gigantisk festivalscen.
En ljusshow som säkerligen väckte folk nere i Oslo och när Matthew Bellamy avfyrar riffen från sin gitarr känner man hur marken under sig vibrerar. Är jag omvänd och konverterad? Inte helt. Men jag förstår varför Muse spelar på de största festivalerna runt om i världen och jag hoppas att våra vägar korsas fler gånger.
