Foto: Martin Wilson

Thåström & Värmekyrkan

Jag trodde redan innan spelningen att jag hade vinkeln för den här texten klar.
Det var ju öppet mål.
Värmekyrkan bla bla Katedral bla bla Thåström Påve bla bla.
Men nej nej.
Det här blir av anledningar vi strax ska gå genom något helt annat.

Lokalen vid namn Värmekyrkan spelar en viss roll i allt det här. Thåström ska enligt säkra källor varit helt tagen av den gamla industrilokalen. Karga slitna tegelväggar, cementgolv och högt till tak. Alltså som klippt och skuren för landets största och enda riktiga rockstjärna.
Rockstjärna ja, hur var det med det egentligen? Jag var ärligt talat inte helt övertygad av singlarna från senaste släppet ”Dom Som Skiner”, men man vet att låtarna får nya kostymer och nytt liv när de kommer upp på en scen. Och den här turnén är inget undantag. Men..ja det kommer en hel drös men. Det fanns stunder under spelningen i Norrköping som Thåström aldrig tidigare visat upp. Det svängde mer än vad det någonsin svängt förut. Det var tajtare än vad det någonsin varit förut. Det fanns en energi som jag aldrig tidigare upplevt under en Thåström-spelning (och det är en bit över tvåsiffrigt nu).

Jag har ”klagat” lite under de senaste turnéerna, att startsträckan varit lite för lång. Att vägen till DET DÄR kantats av både farthinder och nyare låtar som inte riktigt vuxit in i scenkostymen än.
Men under den här vändan bränner det av och tar hus i helvetet redan från första spåret Isbergen som agerar showstartare med den äran. Men..MEN..det är under spår två som jag fullkomligt tappar det. Jag fattar ingenting av vad fan det är som sker. Beväpna Dig Med Vingar, en låt som (jag tror) varit given i setlistan sen den släpptes för tio år sen, och ja jo den har haft en självklar plats där av en anledning. Det ÄR en bra låt som live förvandlas till något annat, något mer.
Men ikväll är den här tioåringen ett sönderdopat monster.
Det bor en kolsvart urkraft som jag aldrig kunde ana fanns där.
När ett pianoackord får dina revben att skaka, ja då kanske du förstår den makalösa energin i låten.
Det är också här nånstans (tio minuter in hahaha) som Thåström visar en sida jag aldrig sett innan.
Han vevar och gestikulerar till sina musiker.
HÖGRE!
MER!
KOM IGEN!!
MER ÖS!!
Och de är inte sena på att svara orkesterledaren.
Resultatet? Ett nytt grundämne som kan förflytta berg och ta människor ut i stratosfären.
Nej jag överdriver inte. Inte ett dugg. Tänk dig att t.ex Kent skulle spela Mannen i den vita hatten som andra spår. Sen då? Hur tar man sig över den där ribban.
Det finns få, om ens någon som har de verktygen i sin låda.
Men den där gubbjäveln visar att gammal är äldst.Igen.
För det där som hände under spår två är på intet sätt en styrkedemonstration eller skryt.
Nope, det är bara lite uppvärmning.
En fullkomligt skogstokig, kolsvart, furiös, avgrundsdjup version av Jeffrey Lee Pierce (orka skriva hela titeln) lämnar mig andfådd. Jag står med hakan i cementgolvet. Vad i helvete är det jag får uppleva?
Inledningen i Främling Överallt är (utan att överdriva) det absolut mäktigaste jag sett Joakim Thåström med band framföra på en scen. Jag var en liten stund orolig för min egen hälsa, när basen tar över både puls och hjärtslag. När låten fortsätter stegra, den vägrar släppa taget om tusen hjärtan.

Det känns som att jag skulle kunna sitta och skriva timme efter timme om varje låt. Men du orkar inte läsa det och hjärtat mitt är fortfarande tömt. Men det finns ändå en näve låtar som förtjänar att nämnas just för att de blivit något som ingen trodde de skulle kunna bli. Kort Biografi Med Litet Testamente växer och växer tills den exploderar över hela Norrköping. Den gamla Imperiet-dängan Blå Himlen Blues har åldrats med värdighet och Thåström får verkligen briljera med sin röst. En av aftonens mer lågmälda höjdpunkter.
Så var allt bara superlativ och hyllningskörer?
Nej det finns faktiskt små små strån som skaver lite. Jag tycker att Papperstunna Väggar inte funkar i sin liveskrud. Jag tycker att C.C Cowboys slarvas bort lite. Jag hade skyhöga förhoppningar på den.
Fan Fan Fan är lite för spröd för att funka fullt ut bland fulla mellanchefer.
Men..
Thåström har överbevisat mig än en gång.
Jag trodde aldrig det här.
Inte en chans.
Vi har ingen större i det här landet.
Sir Joakim Thåström.