Stilla Havet
”Början på ett slut”
Novoton, 2016

stillahavetomslagNi minns när Chad Kroeger gav sig ut på en solokarriär och skrev ledmotivet till någon Spindelmannen-film. Att det trots att det var hans namn som stod på singelomslaget lät exakt precis likadant som hans huvudband, Nickelback.

Det är ett av många exempel på hur det kan bli när frontmän ska göra sin egen grej. Det blir ofta samma sak. Men hur i hela fridens namn passar en referens till Chad Kroeger och hans älska eller hata-band in i det här sammanhanget?

Jo, den saken är naturligtvis helt given.

Elias Eriksson har brutit sig loss från ystert poprockpunk-stuffande Boris & the Jeltsins, tagit sig namnet Stilla Havet och embarkerat på en solokarriär. Men skillnaden i soundet är minimal. Elias Eriksson är undergroundens Chad Kroeger på det sättet.

Utan att göra några som helst andra jämförelser.

Och jag är ungefär lika tacksam över soundet på ”Början på ett slut” som Nickelback-fansen förmodligen var över kanadensarens icke progression när det begav sig i solokarriären. För Eriksson har egentligen fortsatt med det han kan bäst och förfinat det en aning.

Det är klart att det finns skillnader mellan Stilla Havet och Boris och the Jeltsins. Den värsta politiken i texterna har suddats bort och i soloprojektet vågar Eriksson kanske kliva ännu längre bort från det polerade. Men de som gillade ”Oslagbart Material” (som kom 2011) kommer känna igen sig. Ordentligt.

Materialet är drivet och medryckande men även om det har en väldigt poppig vibb handlar Stilla Havet lika mycket om postpunk. Det skaver och river och är inte så lite uppkäftigt. Så proffsigt att det anstår studioproffs, men med en attityd värdig fritidsgården. Mycket hjärta och passion och en melodistyrka som imponerar.

I de allra första låtarna, spänstiga Manligt geni, Jag glömde och titelspåret Början på ett slut (som är en alldeles formidabel öppning, det är omöjligt att inte vara fast redan där) är Stilla Havet ungefär vad Paper skulle ha varit om de fått för sig att vara ett popband.

Legeringen mellan pop och postpunk är lysande och har integriteten i första rummet.

Så långt från Chad Kroeger och Nickelback man kan komma.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg