Så dog han. 48 bast ung. Scott Weiland. Inte ett ögonbryn höjdes i förvåning men tårkanalerna fick jobba ändå. Fan, han har ju varit där länge. Så länge jag kan minnas.

Stone Temple Pilots formade, öppnade och hänvisade. De var vad Nirvana hade låtit som om de kunde spela. Ett rockväsen som hånglade med grungen och penetrerade rocken med perfekt känsla och råhet.

Ur godisskålen:
Allsångsskrålandet till Plush (unplugged-versionen är och förblir min egen nationalsång).
Smekningen första gången Interstate Lovesong spelades.
Uppercut-demoleringen Down orsakar.

Det gick inte att ha med Scott Weiland att göra. Ändå ville alla ha med honom att göra. En opolerad knarkare. En fantastisk sångare. En fullblodsegoist. En trollbindande underhållare.

Scott Weiland ramade tidigt in sitt eget livsöde. Han valde drogerna. Det var lika viktigt som musiken, kanske viktigare och kostade honom jobbet i både Stone Temple Pilots och Velvet Revolver.

En tickande bomb till personlighet går inte att tämja. Hur jävla briljant du än är – när ditt ego är lika stort som ditt beroende är starkt är det en kass grund att stå på som band. Ohållbart.

Scott Weiland hade kunnat ändra sig om han velat. Det har inte saknats chanser eller öppningar. I Duff McKagans självbiografi är det ett kapitel när han tar med Weiland upp i bergen på något av en sista chansen-resa. Sista chansen att rädda Weiland och Velvet Revolver.

McKagan som själv lyckats brotta sig ur sitt långvariga missbruk gör allt för att förlänga livet för sin vän. Det slog väl ut – en kort stund. Demonerna slutade aldrig knacka på Scott Weilands dörr. Han harvade runt med något sunkigt band sista tiden.
Stone Temple Pilots valde att satsa på göken i Linkin Park som frontman.

Så Scott. Fan ta dig att du inte gjorde mer av det här.
Och tack för allt du gjorde.

And I feel that time’s a wasted go

So where ya going to tomorrow?

/ David Iwung