Slipknots motgångar har tänt gnistan igen

Kalla det återkomst eller nystart, alla vill veta hur Slipknot mår anno 2014. Baserat på hur ”.5: The Gray Chapter” låter – ganska bra skulle jag säga.

Redan 2008 när ”All hope is gone” släpptes kändes Slipknot lite trötta. Mer polerade och mindre vassa. Paul Grays död två år senare var ett enormt bakslag. Så sent som i vintras fick Joey Jordison foten, vad som föregick det beslutet kan man bara spekulera i. Det har varit några omtumlande år i Slipknotlägret och att det har dröjt sex år för en ny skiva är väl inte så konstigt. Men nu verkar Des Moines-bandet ha fått en vitamininjektion. Kanske är det ett resultat av de senaste åren som har gjort att bandet har hittat tillbaka till agressionen som fanns på de första tre skivorna. Motgångarna har tänt gnistan igen och Slipknot kan bevisa att de fortfarande är relevanta.

Slipknot-5-Album-CoverFör att göra det har den kvarvarande septetten tagit in två nya medlemmar – än så länge officiellt namnlösa (det verkar förbli så) men allt talar för att Alessandro Venturella trakterar basen och Jay Weinberg står för skinnpiskandet. Joey Jordison gjorde ett enormt avtryck i bandets sound med sitt trumspel men Weinberg förvaltar hans arv väl. Trummorna håller definitivt Slipknotkvalitet.

Det är svårt att bli besviken på nya skivan. Slipknots femte alster har mest gemensamt med ”Vol 3: The Subliminal Verses”, en av gruppens bästa. Besinningslöst ös kombineras med melodiska bitar och i låtar som AOV och The Devil in I blir det så där in i helvete Slipknot-bra.

Så hur mycket har Paul Grays död påverkat materialet på Slipknots nya skiva? Väldigt mycket förmodligen. Corey Taylor berättade i en intervju i september om att flera av låtarna handlar om Paul och det som bandet har behövt gå igenom efter att han dog. Men han säger också: ”På skivan visar vi vilka känslor vi gick igenom, och till slut reser vi oss upp igen och säger ’okej, nu kan vi gå vidare’”. Det är inte en skiva av ett band som ältar utan ett styrkebesked. Paul Gray hade varit stolt.

LÄS MER: Så snygga är Slipknots nya masker 

Fem höjdpunkter på ”.5: The Gray Chapter”

XIX
Skivans öppning sätter en sjukt snygg ton. Corey Taylor sjunger över den ödesmättade melodin som om han hade världens tyngd på sina axlar.

AOV
Besinningslöst ös kombinerat med en melodisk refräng, den här typen av låtar är Slipknots starkaste kort.

The Devil in I
Ett av de första låtsläppen från skivan och en av de låtar som satt sig allra bäst. Den tunga refrängen är en av skivans bästa.

Skeptic
En av de låtar som jag gissar handlar om Paul Gray. ”Father, brother, scapegoat, why? Why did we only get this day? Fighter, icon, chanting God—stop taking the best of us”.

Custer
En pulshöjare av guds nåde, refrängen borde kunna väcka komapatienter. En framtida livefavorit.