Skönt elitistisk och härligt nördig musikpodd

Är det osunt att gå igång på att en artist har valt samma typsnitt som en annan?

Nej, verkligen inte.

Aftonbladets Håkan Steen gör det. Jag också. Och jag älskar att få göra det.

 

(Uppdaterad)

Typsnittet på altcountryns okrönte konung Ryan Adams nya – för övrigt utomordentligt bra – singel Gimme something good skulle alltså vara helt identiskt med typsnittet på de smäktande MTV-balladernas okrönte konung Bryan Adams gamla succéalbum ”Reckless” från 1984. Ni vet plattan med den folkliga coverbandfavoriten Summer of ’69.

Detaljen om omslagstypsnitten får vi höra ovan nämnda kvällstidnings musikskribent Håkan Steen småexalterat redogöra för i nöjesredaktionens nya musikpodcast – som kort och gott fått namnet Musikpodden.

– Bara det är värt så mycket mer än så mycket annat, kommenterar Markus Larsson lite kryptiskt sin kollegas iakttagelse.

Det är kanske inte viktigt i sig. Eller jo. Det är banne mig viktigt. Det är en liten detalj som ger åtminstone mitt musikintresse några extra dimensioner och tv-spelsmässiga extraliv. När den här typsnittsdetaljen dessutom sätts i sammanhanget av alla missförstånd genom åren kring vem av de två artisterna som egentligen åsyftas, då blir det ändå ganska underhållande.

”Sa du Bryan Adams? Nä, RYAN Adams.”

Och tvärtom.

I februari 2002 spelade exempelvis båda herrarna Adams i Stockholm med bara en dags mellanrum, på Annexet respektive Hovet. Ja, ni kan ju föreställa er vilka förväxlingar det måste ha lett till i biljettluckorna.

Den blyge och oberäknelige flanellslyngeln från Jacksonville, North Carolina, eller den bredbente kanadensaren med drag av Springsteen-komplex? Vem snackar vi om här?

I rätt kontext får det där med typsnittet ett värde. För det är detaljerna, de små komponenterna av till synes oviktigt tramsvetande, som egentligen gör hela grejen. Lite som en riktigt jävla bra stjärnmärkt restaurangmiddag.

Och så där håller det på. Larsson och Steen snackar musik med sina kollegor Joacim Persson och Mattias Kling, samtliga recensenter och krönikörer på den schibstedska kvällstidningen vid Kungsbron.

Att jag sedan inte alls förstår vad Håkan Steen menar är dock en annan sak, eftersom Ryans singelomslag och Bryans albumomslag faktiskt består av helt olika typsnitt*. Men Steen kanske har sett andra utgåvor, vad vet jag? Men att ifrågasätta och tjafsa om det är lika poänglöst som att klaga på 32 graders värme. För just exakt när jag lyssnar på poddsamtalen och på Steens lilla utspel vet jag inte bättre, jag tar allt för en sanning och behöver heller inte veta bättre just då, i stället låter jag mig ryckas med och hänföras. Vilket är hela poängen.

Här avhandlas de senaste singel- och albumsläppen, femplusspelningarna och de mediokra comebackerna, musiktjänsten och sponsorn Wimps hifi-lista (hm, uttalas det hajfaj, hifi eller hajfi…?) och så klart en hel drös mer eller mindre nödvändig bonusinformation. Det är roligt, lagom skönt elitistiskt och härligt nördigt.

Lana del Reys artisteri och karismatiska väsen tokhyllas. Springsteens ”Born in the USA”-platta likaså. Seinabo Seys singlar omnämns som det bästa Sverige kunnat erbjuda de senaste två åren.

Medan brittiska radiofavoriterna Bastille och Blurred linesRobin Thicke

Ja, ni fattar.

Eller som Markus Larsson säger:

– Vad är det för fel på en om man gillar Robin Thicke? Ibland känns det som att man kan paketera vad fan som helst i dessa kommersiella tider och det kommer ändå sälja, det spelar ingen roll. ”Här! En rappande ostbåge. Ja, den tar vi!”

Medan jag ligger på en solhet brygga vid Mälaren och lyssnar på de första avsnitten fingrar jag regelbundet på mobildisplayen för att skifta mellan podcastappen och Spotify-diton, för när jag lyssnar på Musikpodden vill jag höra allt på en gång. Utom då Bastille och Robin Thicke.

En höjdpunkt som till sist kan rekommenderas till varje levande människa i det här landet är att lyssna på när Mattias Kling i det tredje avsnittet berättar om påveskiftet i metalbandet Ghost – hur den tidigare frontmannen Papa Emeritus I på en scen i bandets hemstad Linköping rituellt ”lämnade över” uppdraget till sin efterföljare Papa Emeritus II – medan Markus Larsson brister ut i en skrattattack som inte verkar gå att stoppa. Obetalbar underhållning alltså.

Pliktskyldigt avslutas varje avsnitt med ett tack till den store ledaren: Aftonbladets chefredaktör tillika poddens ansvarige utgivare, Jan Helin.

Jag passar då även på att hälsa den store ledaren att en och annan kvinna i sällskapet inte hade skadat (Kristin Lundell kanske?). Nu ska här inte kastas sten i något glashus, även Drefvet har en ganska manlig uppställning, men Musikpodden hade helt klart lyft med kvinnliga röster.

Men det kanske kommer.

 

* Rättelse: Omslaget som har samma typsnitt som Bryan Adams platta ”Reckless” är Ryan Adams nya självbetitlade album, INTE singeln Gimme something good.