Simple Plan – tidlösa utan att någonsin ha legat i tiden

Simple Plan
Gröna Lund, Stockholm
2016-05-26

Tid är ett väldigt intressant begrepp när det kommer till musik. Viss musik och vissa orkestrar åldras med värdighet, andra är flugor som inte klarar sig mer än några månader i rampljuset när trenderna kommer och går.

I fallet Simple Plan är tiden en ickefråga om vi ska tala om musiken. Gruppen hittade tidigt sin stil och har sedan dess hållit fast vid den. Konsertens setlist har en spännvidd från första spåret på första plattan, I’d Do Anything (skivan hette ”No Pads, No Helmets…Just Balls”) till en ordentlig laddning spår från vårens fullängdare ”Taking One For The Team”. Det är 14 år mellan skivorna, men utan förkunskap är det en omöjlighet att särskilja låtarna och dela in dem i tidsperioder.

Simple Plan låter helt enkelt som Simple Plan låter. Inga krusiduller. Ingenting förändras.

På så sätt kan man i allra högsta grad kalla dem för tidlösa. Må hända att deras lättsmälta och rent banala (skrivet utan negativ värdering) poppunk aldrig någonsin legat i tiden, men ändå. Den har i alla fall inte förändrats över tid.

Med själva framträdandet är det en annan sak. Simple Plan känns faktiskt lite vankelmodiga på Gröna Lunds stora scen. Inte trötta, men definitivt lite brydda över vad de egentligen är 2016.

Att på sant poppunkmanér bygga sin liveakt kring att vara grabbigt tramsiga är en självklarhet när man är 20+, inte alls lika givet när man är närmare 40 än 30 och jag får känslan av att kanadensarna inte riktigt vet var de ska ta vägen. Ibland spiller de över i klassisk höhö-stämning, men det är väldigt nedtonat och något direkt annat har de inte att plocka fram. Då blir det väldigt mycket lismande med svenska fraser och traditionellt ”det är fantastiskt att vara här, är ni med, vill ni partaja med oss ikväll”-rapande. Konserternas abc helt enkelt.

Det kanske är en identitetskris så här på (karriär)ålderns höst, men musikaliskt står Simple Plan stadigt som det rutinerade gäng de är och Pierre Bouvier har rösten i allra bästa behåll. Sången håller betydligt högre standard än vad som är brukligt när band i genren ställer sig på scen.

På minuskontot antecknar jag Boom!, det är ett haveri till låt redan på skiva och liveversionen gör den inte mer smickrande. Försöket att göra en halvakustisk variant av annars starka This Song Saved My Life faller tyvärr väldigt platt och låtarna från senaste skivan är om man får lov att vara kinkig aningen för många.

På pluskontot noterar jag å andra sidan de lite tyngre låtarna. Opinion Overload (ny plattans i särklass vassaste bit) är en bra öppnare och trion Crazy, Shut Up! och Perfect World som hämtas från 2004 års ”Still Not Getting Any…” är briljanta låtar som lyfter på livescenen.

För att då inte tala om kvällens snabbaste nummer, Take My Hand, som hämtas från karriärens toppnotering, det självbetitlade albumet från 2008. Att inte fler låtar därifrån får plats i den annars väl tilltagna setlistan är en gåta. Då hade jag kanske till och med kunnat skriva att Simple Plan åldrats med värdighet.