Jag tycker att Robyns Dancing on my own är en helt fantastisk låt. En av de bästa från den svenska popscenen någonsin. Den är liksom melankolisk och så jävla poppig på samma gång. Deppig dansmusik – love it.

Så när Röyksopp och Robyn nu släpper sitt fem låtar långa samarbete så blir jag glad för att de slår an samma strängar som på Dancing on my own – och vågar vara svåra.

Det är bara två låtar här som kvalar in som poplåtar enligt formulär 1A, radiohits om vi säger så. Den ena är första singeln Do it again, den andra är Every little thing. Sistnämnda är en helt fantastisk låt som satte sig vid första lyssningen. Starkaste spåret på EP:n.

De tre resterande låtarna är sådana som tar två, tre eller ännu fler lyssningar för att uppskatta deras fulla potential. Ta bara låtlängderna som i två fall sträcker sig upp till tio minuter.

Inledande Monument känns igen från den uppmärksammade Volvo-reklamen. En långsamt pumpande bas sträcker sig genom merparten av låten och Robyn sjunger monotont. Inslag av blås också (oboe kanske – jag är dålig på den här biten).

I Say it dras tempot upp. Jag får Daft Punk-vibbar av beatet, Robyns pratsång och robotrösten så klart. Det skulle inte förvåna mig om den här kommer remixas på dansgolven i sommar.

Avslutande Inside the idle hour club är en tio minuter lång, ambience-aktig, låt utan Robyns medverkan (i alla fall vad gäller sång, hon har säkert varit med i låtskrivandet).

Konstellationen Robyn + Röyksopp vågar som sagt vara lite svåra. Några snäpp hitom The Knife-svåra, som tur är kanske. Men ändå en riktigt bra och spännande EP. Johanna Gafvelin på PSL kallade det för ”den bästa norsksvenska unionen på sisodär 100 år”, och jag kan inte annat än hålla med.