Det var längesen jag upplevde ett band som var lika upphajpat och omsusat som Nektar. Ett gäng tonåringar (typ) som sjunger om sådant som tonåringar vet bäst om, om brustna hjärtan, om ångest, om längtan om en verklighet vi andra tycks ha glömt bort och förträngt någonstans mellan höjda räntor och amorteringskrav.
Men vi var där vi också, vi har alla varit där. Om du tänker efter så minns du nog den smärtsamma känslan när hon eller han sa nej. När dom där tittade åt ditt håll och skrattade. När du satt och väntade på att telefonen skulle ringa, men den ringde aldrig. Minnen som sitter som taggtråd runt hjärtat.
Ur den ångesten (tror jag) är Nektars musik sprungen. Det är så på riktigt det bara kan bli.
På liv och död, och det hörs. Varje mening, varje ord, varje stavelse ska ut..UT..lyssna på mig!
Hela den upplevelsen blir otroligt stark. På skiva är Nektar väldigt bra. Live på scen är de redan en urkraft.
Men hallå..alla dessa kent-referenser då? De låter som kent. Det är ju väldigt kentigt. kent kent kent.
Ja so what? Visst hör man spår av en viss Eskilstuna orkester absolut.
Men det är att nedvärdera musiken och bandet till att vara kopieringskatter, och det min vän, det är de INTE.
Jag menar när du känner trycket i en låt som Faller slå emot dig så förstår du att det här är mer än ett gäng ungdomar som lirar lite distad rockmusik. Per Magnusson i Aftonbladet skrev en rad när han recenserade skivan ”Om du behöver mig” som jag tycker är otroligt fin och väldigt talande för Nektars musik:
”Förstärkare på elva unga hjärtan på tretton”
När du hör allsången och ser tårarna falla på stora delar av publiken i Älskar Dig (Oändligt Föralltid) så är det bara att inse att du bevittnar något alldeles alldeles speciellt.
Nektar från Göteborg är på riktigt och jag skulle råda dig till att lyssna.
För det de säger är viktigt och i allra högsta grad på riktigt.