Marilyn Manson
”The Pale Emperor”
(Loma Vista Recorings, 2015)

Jag hade svårt att hitta ett bra ord för att beskriva den musikaliska inriktningen som Marilyn Manson har tagit på sitt senaste album. Men Aftonbladets Mattias Kling hittade en perfekt term: Maskinblues.

Känslan jag får av ”The Pale Emperor” är urban och dekadent och påminner ofta om den känsla som Cult of Luna gjorde till perfektion på ”Vertikal”. Jag ser framför mig en grå stad med höghus som tornar upp sig och ånga som stiger mot himlen. Hotfulla maskiner pumpar taktfast i bakgrunden. I Marilyn Mansons fall känns det som en dystopisk framtidsbild av Los Angeles än någon annan stad.

En snygg ljudbild finns det på ”The Pale Emperor” och den här skivan intresserar mig betydligt mycket mer än de alster Manson har klämt ur sig de senaste åtta åren. Den är inte helt felfri, ignorera till exempel sövande tråkiga öppningen ”Killing strangers”, men här finns fler höjdpunkter än dalar och ett gäng låtar som jag gärna hör när Manson intar scenen på Gröna Lund den tionde juni.

Får jag till exempel höra Warship my wreck och The devil beneath my feet så kommer jag bli lika glad som Marilyn själv här nedan. Lite mindre påtvingat kanske.