Mariah Carey
Globen, Stockholm
2016-04-02

Jag gick på konsert idag. Beväpnad med stora sågen i högsta hugg. För det har ju faktiskt snackats en hel del det senaste decenniet om hur Mariah Carey visat sina divalater i tid och otid. Och framför allt. Att hennes röst numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Helt ärligt. Sågen fick jag med mig hem oanvänd.
Istället såga Mariah mig med sin sylvassa röst som är knivskarp fortfarande.

Det enda som tyder på att Mariah blivit äldre är hennes närvaro.
Till det bättre.

Scenen i Globen är förhållandevis liten och La Diva Mariah är väldigt nära de fans som lyckats knipa biljetter på de första parkettraderna. De fick minsann inte bara hennes närvaro utan också en goodiebag. Det finns inga extra skärmar på sidorna om scenen. Min första tanke var för att vi inte ska få se henne nära. Sen slog det mig att konserten antagligen kändes mer intim utan.

Men visst. Det finns lite divalater där ändå. Eller som en vän till mig uttryckte sig; hon är USA’s svar på Carola.
Lagom vimsig. Snackar mycket och byter glittriga klänningar i parti och minut och är ofta omslingrad av sex lättklädda dansare som garanterat hade fått guldbiljetter om Chippendales hade valt att starta på nytt.

Det är en lagom lång konsert. Till skillnad från vad glasklart hade räknat med så gick hon på scenen strax innan 21 och avslutade på bästa sätt – utan extranummer – vid halv elva. Tack och hej sa 47-åriga divatanten liksom.

Och vi andra tanter sa tack vi med.

Vad fyllde hon då konserten med?
Ett gäng stora hits, gåshudsmaraton och hållkäften-nostalgi.

Det tråkiga medleyt med för mig mest okända låtar kunde jag vara utan fast det gav mig en bra möjlighet att göra en teknisk paus.

Tillsammans med Trey Lorentz gjorde hon en fantastisk duett i I’ll Be There. När en ung Michael Jackson senare dyker upp och avslutar låten tillsammans med de tu tappar jag jag fullständig andan.

Eller när hon gör en post duett tillsammans med den bortgångna och fantastiska sångerskan Whitney Houston efter att hon ärat hennes talang och person. Då tappade jag några andetag.

Eller när hon kör Hero och det känns som hela Globen gråter nostalgiska tårar- och  Mariah avslutar den lite förläget med ”it is what it is” och rycker lite på axlarna och jaja-promenerar lite vidare på sina höga klackar.

Nej vet ni. Jag är så himla glad att jag slapp använda sågen och att Mariah gjorde en konsert jag aldrig glömmer.
Den tar jag med mig i minnesbibilioteket och kommer att besöka då och då.

Mariah Carey- it is what it is.

And it sure was amazing.