Ni vet känslan.

Man sitter där i soffan.
Under samma vecka som det varit 70-årig minnesdag för förintelsens offer men ändå känns det som att världen inte riktigt lärt sig.
Samma vecka som nån lagt ut en sanslöst låg kommentar om tiggare på din Facebook.
Samma vecka som Uppdrag Granskning tar upp muslimhatet i Södertälje.

Samma jäkla vecka som du undrar, vad i helskotta håller på att hända med det här landet?

Var är värmen, kärleken och all omtanke?
Finns den ens?

Veckan där vi byter ut textraden från Orups låt och sjunger att inte bara Stockholm har blivit kallt – utan hela Sverige.
Vi sjunger det samtidigt som oron i själen skaver hål i hjärtat.

Det är då vi apatiskt lyfter fjärren och blippar över till fyran.

Lyckliga gatan.
Vem bor där egentligen?

Jag har sett hyllningar i sociala medier om det här programmet i några veckor men inte sett något avsnitt förrän nu.

I kvällens avsnitt är det Linda Jag-knäpper-mina-fingrar Pira från Hässelby som ska tolka Mats det-går-en-vind-över-vindens-ängar Paulson. Han ska såklart tolka henne också eftersom det är det som är grundbulten i programmet; att låta två världar, långt ifrån varandra, mötas och tolka.

Och det är två helt olika världar som möts.
Linda Pira, en ung, aktuell och prisad hiphopdrottning.
Mats Paulson, en prisad och kanske inte lika aktuell, men ändå hela tiden aktuell, viskung.

På gården mellan högshusen i Hässelby där Linda växte upp har man riggat upp en scen, dragit ut möbler och riggat projektor mot husfasaden. Det är galet snyggt!

Mats börjar och framför sin tolkning av Jag knäpper mina fingrar först. Tokbra. Stämningsfullt.
Han har fångat nomenklaturen och delar från Lindas värld bättre än vad många mycket yngre skulle ha gjort.
Tolkningen är otroligt fin.

Och det är Lindas tolkning av Det går en vind över vindens ängar också.
Garanterat en radiohit.

Det är då. DÄR.
När Mats torkar glädjetårarna som rinner ner på kinderna från hans stolta ögon när han lyssnar på  Lindas version som det händer.

Sverige får påfyllning på kärlekskontot.

Och det är så påtaglig att jag nästan ser det.

Eller nej. Jag ser faktiskt ingenting.
För jag gråter. Riktigt fulgråter för att vara exakt.
Av all kärlek från det här programmet.

Tack.

Lyckliga gatan.

Gatan alla borde få bo på.