Laleh satte guldkant på vårens sista dag

Laleh
Gröna Lund, Stockholm
2014-05-22

Förutsättningarna för en turnépremiär kunde inte vara bättre. Den gnistrande försommaren har kommit till Stockholm, det är stört omöjligt att få ett bord på en enda uteservering i hela staden och Gröna Lund dignar av lyckliga besökare som firar in värmens ankomst.

Laleh har hela inramningen på sin sida och den tar hon tillvara på. Man kan ju fråga sig varför man ska leva imorgon när man kan leva just nu, precis den här kvällen, men Live Tomorrow som kommer tidigt låter fantastiskt.

Spröda lilla Laleh tar gigantisk plats på scenen som om det vore den självklaraste saken i världen. Den tidiga karriärens fnissiga, totalt ogenomlidliga mellansnack har slipats bort till förmån för en proffsig artist som flörtar med sin publik utan att det blir tramsigt eller obekvämt. Utan att på något sätt tappa sin säregna personlighet eller det där som gör att hon känns så rakt igenom genuin.

Nu mera sitter hon dessutom på ett berg av låtar som alla verkligen vill höra. Några lite slöa, långsamma parenteser dyker förvisso upp under den dryga timmen långa konserten, men så fort Laleh och hennes skickliga kompband skruvar upp tempot och jobbar med körsång som smeker själen äger hon Gröna Lund.

lalehdrefv2När Stars Align via ett maffigt truminferno övergår i Invisible från första skivan uppnås kvällens första riktiga höjdpunkt. Den kommer inte bli ensam ska det visa sig. Goliat är inte bara en lysande låt på skiva, den lyfter dessutom till oanade höjder när Laleh sjunger den live och när hon efter en så andaktsfull stund följer upp med en snudd på ännu mäktigare version av Eva Dahlgrens magnum opus Ängeln i rummet står varenda hårstrå på kroppen i givakt.

Där och då känns textraderna ”Vi ska ta över världen/Vi ska bli stora/Vi ska bli mäktiga” ur Goliat som ren och skär sannsång.

Det blir lätt ett enda rapande av lysande nummer, men när Some Die Young ljuder över nöjesfältet ägnar jag inte en tanke åt att Laleh har dansare, led-skärm med animationer eller en ljussättning som är dramatisk, då fängslas jag bara av hur hennes röst gifter sig med en fantastisk låt. Gör mentala anteckningar om att Laleh när hon är som bäst är helt oemotståndlig.

Colours är tillslut en maffig avslutning på en bergsäker turnépremiär. En slutpunkt som definitivt hade kunnat stå för sig själv som ett statement. Men Laleh och orkestern kommer naturligtvis tillbaka för extranummer. Och vem är jag att klaga på den förlorade dramaturgin i detta skeende när Vårens första dag tar publiken med sådan storm?

Den här aftonen borde texten emellertid varit en annan. Vårens sista dag. För sommaren har kommit till Stockholm och Laleh inviger både den och sin turné med guldkant.