Gränsöverskridande färgexplosion och välkoreograferad performancekonst. När The Knife bjuder på futuristisk rockkonsert ska ingen lämna Annexet oberörd.

 

Före The Knifes två kvällar på Annexet förra veckan – enligt envisa rykten de sista på svensk mark – var det lätt att undra hur en konsert med denna banbrytande syskonduo egentligen ska kunna beskrivas i efterhand. Hur ska de kunna göras rättvisa i recensionsform?

Vore det kanske mest lämpliga att skapa en egen videoinstallation? Nä, inte min grej. Ok, i textform då? Borde jag skriva en dikt?

Nej, det där med poesi överlåter jag till andra.

The Knife i liveformat är faktiskt inte lika svårbegripligt som man kan tro, som jag befarade eller som förra årets ”Shaking the habitual” ville påskina. Det är i mångt och mycket en ganska vanlig rockkonsert vi får vara med om. Och på samma gång performancekonst i en gigantisk konstinstallation. En annorlunda upplevelse.

Som uppvärmning får vi en mix av energiskt aerobicspass och politisk spoken word. Lokalens sidor har pyntats med ljusinstallationer. Det sätter ribban.

Sedan huvudakten. På nolltid fylls den färgsprakande Annexet-scenens alla nivåer och plattformar av ett tjugotal personer i enhetliga silkesdressar och blåglittriga tinningar. Wrap your arms around me från nyss nämna platta är en stark inledning. Otroligt stark. Trumkaos och postrockiga harmonier och redan där känns Globens lillasyster nästan för liten för The Knife.

Alla gör allt tillsammans. Alla sjunger, alla mimar, alla dansar lika välkoreograferat och alla bankar på samma saker, bland annat en märklig kombination av slagverk och stråkinstrument (och som förmodligen aldrig tidigare har använts på en svensk miniarenascen).

För den som inte vet hur Karin och Olof Dreijer ser ut är de svåra att urskilja. Men de finns där hela tiden. Ibland dansar de, ibland körar de i ett hörn av scenen, ibland bankar de på något. Alla och ingen står i centrum. Och det är väl lite det som är det politiska budskapet hos The Knife. Publiken är med på noterna och golvet gungar oroväckande.

Ljuset och basen och färgerna lyfter upp musiken till ett sammanhang som inte alltid är glasklart på skiva. De tidiga hitsen Bird och Pass this on har här klätts i nya rytmer och kvällen avslutas med mäktiga Silent shout från 2006 års album med samma namn.

Vad vi får se på Annexet på fredagskvällen är egentligen en klassisk rockkonsert som helt enkelt bara tänjer lite på gränserna. Mycket svårare än så är det inte. Visst, det är futuristiskt och arty utav bara helvete. Men de spelar en låt i taget och vi hör dem från början till slut. Vi i publiken klappar händerna och visslar. De ler, bockar och bugar och tackar. I grunden är det liksom en helt vanlig rockkonsert. Fast elektronisk pop då alltså. Men som sagt, mycket är ändå väldigt annorlunda. På ett härligt och uppfriskande sätt.

Hursomhelst blev det en mäktig kväll.

Och må Karin Dreijers sagolika röst aldrig tystna.