Karin Ann har ordet

När jag uppträdde i live-tv på en morgonshow i Polen iklädd en prideflagga så tänkte jag inte att det var något stort, något modigt. För mig handlade det om att visa att jag var allierad- att jag också var en en del av hbtqscenen. Att jag såg vad som hände, vad som händer.

Hur vi blir behandlade och tystade över hela Östeuropa.
Jag ville uppmärksamma det.
Vi finns.
Jag finns.
Jag ser er och jag hör er.

Samtidigt som jag gjorde det så var min hjärna helt tyst, jag framförde min låt och tänkte inte på vad som skulle kunna hända, vad konsekvenserna skulle bli. Viktigast för mig var att jag genomförde det.
Att jag tog en tydlig ståndpunkt.
För det är en av dom viktigaste sakerna för mig när det kommer till allt skapande, vara sann mot sig själv. Vem jag är i stunden när jag skapar, vart jag är mentalt. Med musikvideos handlar det mer om vad som känns rätt för låten i fråga, ibland är det en bokstavlig tolkning av låten medan det också kan vara en mer metaforisk tolkning med mer kreativitet. Det beror på varje individuell aspekt helt enkelt.
Det kan ta en dag, en månad eller ett år.
Det ändras konstant och min kreativa process följer sällan ett utstakat mönster.
Jag ser konstant omvärlden, hur den ändras och jag tar in den med alla sinnen. Jag ser även problemen.
Det finns mycket jag skulle vilja ändra men jag vet att det viktigast för mig är att det leder till en mer jämställd värld. Eftersom jag tar in så mycket olika intryck så är det viktigt för mig att vara grundad, jag brukar vara med min mamma, det är viktigt. Det och vara med mina hundar eller nära vänner.
Nu när jag tänker på det tror jag att det faktiskt är en av dom viktigaste sakerna för min mentala hälsa. Att ha människor man älskar runt sig och skapa musik.
Skapa generellt.
Då mår jag som bäst.