Jonathan Fröberg & Nyköpings Teater

Det var väl egentligen ett ord som genomsyrade hela Jonathan Fröbergs spelning på Nyköpings Teater.
Ett ord som man väntat och längtat efter att få yttra.
Äntligen.
Äntligen var det dags. Äntligen blev det av. Äntligen
.

Vi vet (nog) alla vid det här laget hur det har sett ut. De inställda spelningarna. Hoppet. Förtvivlan. Tvivlen. Lite hopp igen. Förtvivlan igen.
Jonathan Fröberg annonserade med pompa och ståt om sin spelning. Sen kom tvivlen och förtvivlan.
Men nog om det. Ordet vi istället ska fokusera på är ”Äntligen”, två år, två dagar eller två månader senare vad spelar det för roll?

Man kan väl utan att överdriva säga att som publik så märktes det direkt att Fröberg och hans vapendragare hade väntat på denna stund. Det syntes i ögonen, på kroppsspråket och i energin.
Vi bjöds på en fantastiskt fin spelning i den minst lika fina teatern. Om man ska se positivt på att vi fått vänta två år är att vi fick provsmaka två helt färska låtar som bådar väldigt gott inför framtiden.

Annars är det ju idel höjdpunkter och ljuspunkter under aftonen. Det är omöjligt att inte dras med i känslostormarna från scenen. Det går inte att värja sig emot spelglädjen. Det är klart att man skulle kunna plocka ut en ”Köpenhamn” eller en ”Hur tar vi oss ur” ur setlistan, eller varför inte en ”Du är så nära (så långt ifrån)” och säga att här, just här peakade kvällen.
Men det spelar egentligen ingen roll.
Alla låtar, alla ord spelade den här kvällen en lika stor och viktig huvudroll.
Vi fick vänta två år på den här spelningen. Var det värt det? Ja absolut!
Låt oss inte vänta två år till bara.