In Flames är aktuella med sin elfte platta – ”Siren Charms”. Med anledning av det mötte bandets sångare Anders Fridén upp Drefvet för att berätta om vikten av seriösa texter, för att reflektera över att bli jämförd med Kent och inte att förglömma, för att lova att gruppens logga aldrig kommer hamna på burken till någon blaskig fulöl som inte smakar någonting.

– Det jag är kanske mest stolt över, det är inte en enskild låt eller platta eller ett framträdande, utan att vi gjorde någonting. Vi var ex antal kids, unga grabbar och några tjejer i Göteborg som hängde ihop och bildade olika band och så pratar de om de banden på andra sidan Atlanten och i öst, de refererar till våran stad, det är jävligt häftigt att ha påverkat så, för Göteborg är en liten jävla plutt i världen.

Hösten har kommit till Stockholm och med den kommer också ”Siren Charms”. In Flames elfte studioalbum som släpps i början av september.

friden2Det är därför bandets frontman Anders Fridén sitter bekvämt tillbakalutad i en soffa i lobbyn på Clarion Hotel vid Skanstull och reflekterar över sin plats på världskartan.

Vad som en gång i tiden startade som en hobby, något den unge herrn ägnade sig åt bara för att få spela musik och vara en del av en scen har i dag växt till något betydligt större. Big business där In Flames är ett varumärke som sträcker sig långt bortom bara musiken.

– Essensen av vad det handlar om är musiken, om den försvinner då är det ju ingenting, då slutar ju bandet att fungera. Där är det fortfarande så att det handlar om passion, bara, men sen har du allt runt omkring, självklart är det business, konstaterar sångaren.

– Vi har väl gjort något avtryck, det är klart att så är det ju. Men jag tror samtidigt att vår t-shirt kommer inte hänga på H&M på samma sätt som Motörheads gör eller sådär. Men det är klart att det inte blir ”jaha In Flames har lagt ner då slänger alla sina plattor och varumärket är dött”, det tror jag inte, utan om vi lägger av tror jag det kommer leva ett tag till. Förhoppningsvis.

– Musik är fortfarande min passion, annars hade jag inte jobbat på Razzia som A&R eller haft en studio, men man ser på bandet på ett annat sätt. Men det är fan på liv och död när man är i studion och när man är live är det viktigt att få den där känslan att det här är så jävla, jävla roligt. Försvinner den så blir det något annat.

Men ändock, det som från början bara var något kompisgänget gjorde på fritiden har med åren förvandlats till ett fullt fungerande företag.

– Folk frågar, är det alltid kul? Nej, det är inte alltid kul, jag har dåliga dagar också, men när du väl tänker på det och ska väga för och emot då är det, det bästa jobbet du kan ha för det är en hobby som blir ett jobb någonstans.

Vid sidan om elva album, succéartade världsturnéer och en uppsjö av älskade låtar har In Flames-lägret också börjat knoppa av sig i andra verksamheter. Gitarristen Björn Gelotte och basisten Peter Iwers driver krogen 2112 i Göteborg och Anders Fridén ser till att hålla sig sysselsatt när In Flames har ledigt. Om det inte handlar om skivbolagsåtagandet som nämns ovan är det som bryggare med öletiketten Frequency.

– Jag är rastlös. Jag skulle nog kunna luta mig tillbaka och läsa en bok och ta det lugnt mellan turnéerna, men det är för tråkigt och livet är alldeles för kort för det

Ser du dig själv som ett varumärke?
– Ja, det är man väl antar jag. Jag är ju mån, eller försöker vara mån om hur man används och hur det framställs och är lite picky när det kommer till vad man ska ställa upp och inte ställa upp på.

– Jag är ju inte dum, jag utnyttjar ju positionen. Jag förstår ju att om vi tar ölen till exempel. Om jag går till ett bryggeri och säger hej jag heter Anders jag delar ut post här eller om jag säger hej jag heter Anders jag spelar i ett band som heter In Flames, det kanske hjälper att öppna upp, så det är klart att det öppnar dörrar. Jag tror inte att Björn och Peter hade varit framgångsrika krögare så fort om de inte hade haft bandet att luta sig mot, det är klart att det hjälper, det ska man inte sticka under stol med. Men det gäller samtidigt att vårda det och inte utnyttja det för långt heller, för tillslut dödar du ju det möjliga varumärket och urvattnar det.

 

”Jävlar vad det har druckits folköl”
inflames2En sak tycks dock vara ganska genomgående. Verksamheterna må skifta, men sätter In Flames-herrarna – förutom redan nämnda även Daniel Svensson (trummor) och Niclas Engelin (gitarr) – sitt sigill på någonting, då finns det en stor kvalitetsmedvetenhet i botten.

Det var det där med att vårda sitt varumärke.

– Vi hade kunnat göra massa olika whisky och grejer, massa olika öl, men jag vill inte sätta vår etikett på vad som helst. Ska det göras så ska det göras på riktigt och det ska vara bra hela vägen ut, säger Anders Fridén med eftertryck.

Ni kommer med andra ord inte smacka en In Flames-logga på en Sofiero-burk?
– Det kommer aldrig att hända, det kan jag lova dig här och nu att det aldrig kommer ske!

Är det lite av ett ställningstagande att du inte skulle sätta din etikett på något du inte skulle dricka själv?
– Jag lovar, du kan säkert se mig dricka…det är Åbro och Falcon och Pripps och sånt där som har skapat de här banden. Jävlar vad det har druckits folköl, men jag är ju inte fast där och jag vill ju utvidga mina smaklökar, men när jag var i Turkiet nu för några veckor sedan drack jag Efes, en eller två eller tre. Det fanns inte så mycket annat och när jag hade varit och badat i ett par timmar och det var asvarmt ute var det ganska gott, fast jag ändå tycker det är fantastiskt att man lyckas göra en öl som inte smakar någonting, så det finns ju stunder när jag dricker något som inte är särskilt roligt, men om jag får välja så går jag hellre till något annat.

Att den vänlige sångaren är djupt intresserad av så väl öl som whisky vid sidan av sin passion för musik är vid det här laget vida dokumenterat.

– Allting som jag tar mig för vill jag veta allt om. Jag blir intresserad av whisky då vill jag veta exakt hur de gör, jag vill veta människorna bakom, jag vill veta hur det fungerar på destilleriet. Jag älskar bärs, då vill jag veta hur man gör det, varför man gör det, vad det är som påverkar allting, då går jag in på det. Med musik vill jag…jag har varit producent, jag har haft en studio eller äger en studio, jag jobbar på skivbolag, jag är A&R och jag vill lära mig hela skiten. Man gör det hela vägen eller inte alls känner jag.

 

”Kent är väl bra?”
Men anledningen till att sångaren krupit ut från kontoret den här förmiddagen för att dela med sig av sina tankar och tyckanden är alltså i första hand varken öl eller synen på varumärket In Flames utan ”Siren Charms”. Ännu en ny skiva, den här gången fäst på tejp i legendariska studion Hansa i Berlin, och ännu en ny palett av toner och känslor som kommer få lyssnarna att reagera.

I vanlig ordning har gruppen flyttat fram positionerna en aning och möblerat om i sitt sound utan att tappa det som är manskapets signum, trademark-soundet som det är svårt att ta miste på.

– Man vet på förhand hur det kommer tas emot, vissa älskar det och vissa hatar det och sedan fightas det däremellan om vad som är rätt eller fel, konstaterar frontmannen krasst.

– Medvetet utmanar vi ju lite eftersom vi gör de låtar som vi gör och inte gör exakt samma sak igen, igen och igen. Jag vill ju att folk ska bli lite, inte upprörda, men att de ska bli lite okomfortabla med vad de får höra. I slutändan försöker vi skriva bra melodier, sen böjer vi lite på det konceptet så gott det går utan att tappa helt.

In Flames skapar känslor, så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. När videon till synnerligen delikata Through Oblivion släpptes höjdes rent av ilskna internetröster om att bandet börjat låta som Kent. Anders Fridén tycks helt oberörd.

– Det är vad det är, Kent är väl bra? Det är okej för mig.

 

– Jag kollar inte bloggar och så där, det är inget nytt, det är bara samma sak. In Flames är kass. In Flames är världens bästa band. Det är ju bara så hela tiden. Det står ju samma sak varenda gång. Det är mer det direkta mötet med människor som jag kan tycka är kul. Det är mycket viktigare för mig. Det är mycket mer humor att träffa nån råfull tysk på en bar som håller på att trilla av barstolen samtidigt som han ska förklara för mig att jag borde göra ”Whoracle” igen än att jag ska läsa det online. Eller att jag träffar ett fan på gatan som säger fy fan vad ni är bra, sådana möten, de riktiga mötena är mycket viktigare. Jag läser recensioner här och var, men jag letar inte efter dem för jag blir bara förbannad för att folk missuppfattar så ofta varför man gör vissa saker, konstaterar sångaren med ett skratt och byter position i soffan samtidigt som bakgrundsmuzaken fortsätter att porla ur till synes osynliga högtalare.

Du hänger inte med i sociala medier heller?
– Jag har Instagram (@Andersfridn), jag postar, men det är inte så där superintelligenta grejer. Det är mest för att de som tycker till, management och så där, tyckte att det var en bra grej. Facebook har jag inte än. Jag vet att det finns några Anders Fridén därute men ingen av dem är jag. Jag orkar inte lajka, flinar han.

 

Inte världens bästa sångare
Lika uppsluppen som sångaren, en envis förkylning till trots, är den här förmiddagen, lika lättsam är inte ”Siren Charms”. Snarare tvärtom. Musiken är aningen mer svårgenomtränglig och behöver mer tid än vad vi kanske vant oss vid med In Flames och textmaterialet och sånginsatsen dryper i vanlig ordning av känslor.

– Jag har aldrig aspirerat på att ställa upp i Melodifestivalen eller vara världens bästa sångare och jag är mycket medveten om det själv, men jag tror att jag har ett unikt uttryck som är mitt, något som jag gör som är mitt och låter som jag. Vi är ute efter känslor, fan det kanske inte är hundra key men det är en känsla jag är ute efter.

sirencharms– Jag tänker fortfarande på skivor som en helhet, jag vet att vi lever i en tid där folk streamar och lyssnar på en låt här och där, men för mig är det viktigt hur låtarna hänger ihop. Jag vill helst att du ska luta dig tillbaka med din favoritwhisky eller ditt favoritte och ge dig den tid det tar att lyssna på plattan från början till slut. Men visst, jag är medveten om att många inte kommer lyssna så, på samma sätt som många inte bryr sig om vad jag skriver om. Sångaren ska bara låta, jag kan sjunga vad fan som helst, det spelar ingen roll. Om corn flakes liksom, bara det är ord som låter, och bandmedlemmarna tror jag knappt vet vad jag sjunger.

De skiter i det?
– Det spelar väl inte dem någon roll, det är bara att jag låter lite på platta. Jag är mycket medveten om det, men för mig är det viktigt, när jag har lämnat ifrån mig det och jag har gjort allt jag kan då är jag bulletproof.

Men för dig måste de vara väldigt viktiga, orden?
– Det ska vara mening och tyngd i allting. Jag vill gärna att det ska påverka den som läser, att den ska få tänka och känna.

Är det viktigt att det är känsla och seriöst eller kan det vara roligt också?
– Jag kan inte skriva roliga texter, det är inget kul alls, flinar sångaren. Det är fan bara seriöst. Jag har jävligt svårt att skriva glada texter. Jag fick sätta mig under press, jag var tvungen att komma hemifrån, jag var tvungen att ta till jobbiga dokumentärer för att frigöra det här vanliga, hämta barn på dagis, skola, göra mat, grilla, dricka öl, allt det där är ingenting jag vill föra in i texterna. Det är ingenting för mig. Det är det här sorgsna, jobbiga, för någonstans tror jag det berör människor mer och jag tror att jag kan…det finns folk som när jag träffat dem sagt att du har gjort det här för mig, du har hjälpt mig att tänka i en svår period, det berör mig jävligt mycket och jag tror att jag skriver om saker som de kan relatera till och det är fan så mycket mer värt.

Med andra ord var kraftansträngningen det innebar att färdigställa ”Siren Charms” helt värd priset.

– Kommer inte jag hem och ramlar ihop efter en inspelning har jag inte gett allt. Jag tycker inte man kan ta det med en klackspark, för mig är det på liv och död.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg