Martin Lidman

Hur fan ska Håkan kunna överträffa detta?

Det enda som egentligen snurrade i mitt huvud på väg mot Ullevi var att jag inte skulle jämföra. Jag skulle inte tjuvkika i backspegeln. Det var ganska exakt två år sen jag blev fullständigt knockad och överkörd. Men det här var ett nytt vitt blad.

Det spekulerades och resonerades hej vilt innan, vad öppnar han med? Vilken blir avslutningen? vilka kommer gästa? Det visade sig att ingen hade vare sig rätt eller fel. Han öppnar alltså som han har sagt att man ska avsluta vackra kvällar, med allsång. En nedtonad rasande snygg version av Vi Två 17 År får håret på armarna och publiken att stå upp.
Jag är väl medveten om att det är en Håkan Hellström-spelning jag besöker, men är det Frölundasonen som har huvudrollne? Nej det är var och en av de sjuttiotusen i publiken som har det, alla på scenen har det, vädret har det. Det är så många pusselbitar som faller exakt rätt, alla planeter i kosmos står exakt rätt. Han har visst den förmågan den gode Håkan. Att kunna mixtra med sånt.
Även om han uppträder på en gigantiskt stor arena så blir det en intim historia. Trots att Håkan från min stol är lika stor som en actiondocka så känner jag mig ändå delaktig. När sjuttiotusen (helt sjukt) bestämmer sig för att tömma sina lungor på luft och sjunga med så blir det en alldeles vanvettig upplevelse. När Håkan tar bort micken från munnen och blickar ut över det gigantiska publikhavet och bara skakar uppgivet på huvudet. Då kapitulerar man, då finns det ingenting som kan överträffa detta. Allsången i Valborg måste ha överröstat housedunket på Avenyn.

Det finns så otroligt många höjdpunkter under de nästan tre timmarna. Jag menar, han körde Aprilhimlen, bara en sån sak.

Det märktes väldigt väl att Hellström skaffat sig lite arenarutin. Då han för två år sen gett sig tusan på att gå på knock tidigt i kampen så ser upplägget annorlunda ut denna gång. Spelningen byggs upp strategisk och känns mycket mer välregisserad denna gång. Då första timmen känns lite trevande och trögstartad så blir man varse om att det är ett taktiskt drag. För den avslutande delen av setet är inget annat än en uppvisning från en världsartist. Det är galenskap och genialitet hand i hand. Det är hundrafyrtiotusen händer i luften, hundrafyrtiotusen dansande ben, det är hundrafyrtiotusen lungor som släpper ut så mycket koldioxid att det borde anses som en miljöfara.

Låtvalet då? Ja där finns det absolut inget mer att önska. Alla gamla hits, de nya låtarna från ”1974” EP:n där
Din Tid Kommer lyser allra starkast. Och det är ju nåt alldeles speciellt med att bli attackerad av Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg just där, just då. När man står mitt i den. Den betyder aldrig så mycket som där.
Och gästerna som besöker scenen är ju utvalda med fingertoppskänsla. Första aftonen bjuder Sven Bertil Taube och Håkan på en fantastisk duett av För Sent För Edelweiss. Seinabo Sey håller på att sjunga sönder hela arenan Miriam Bryant svarar på kärleksförklaringar från Håkan och publiken.

Så hur ska då den goda Håkan Hellström kunna gå vidare, kunna toppa det här? Jag tror inte ens han grejar det.

Lev på minnena. Grattis till alla ni som var där. Det kommer dröja en lång lång tid innan han ger sig på (och antagligen besegrar) Ullevi-monstret igen.