När play-knappen trycks in och första spåret Tusenårssömn-intro ljuder ur mina hörlurar, känns det helt plötsligt som att jag befinner mig i en sagovärld.

Jag tror det skulle vara lättare och mer rättvist att försöka förklara Himlakropps skiva i bilder än med hjälp av ord. Varje spår på skivan är en saga, en bildserie. Vackra färgglada historier med lyckliga slut.

Himlakropp, eller Robert Eklund om man så vill, gör musik som ger själen ro, Eklund ger lyssnaren tid att andas och reflektera. ”Tusenårssömn” är inte en skiva man dansar in en soluppgång till (självklart KAN man göra det om man känner för det) utan mer än skiva du sätter på högt i bakgrunden när arbetsdagen gjort sitt bästa för att strypa själen ur kroppen på dig. Då ger skivan välbehövlig energi, då fylls livet på. Som ett pastellfärgat plåster rakt över hjärtat.

Tusenårssömn är inte direkt en lättlyssnad skiva. Det tar en stund innan man får grepp på den. Men när du väl fastnat är det näst intill omöjligt ta sig ur greppet. Man vill höra nästa saga, se nästa bildserie. Du vet aldrig åt vilket håll Himlakropp ska ta dig när en låt tystnar, när nästa kapitel börjar ljuda, när nästa saga börjar, när nästa bild skapas mitt framför ögonen på dig.

Himlakropps Tusenårssömn är Röyksopp på valium iklädd en stram kostym. Det är bra, det är lekfullt och det är vackra bilder som projiceras.

Den här skivan gav mig ro. Jag fick en andningspaus. Bättre betyg än så kan jag just nu inte komma på.