Låter man Niklas Lind ställa diagnos på relationer blir resultatet knappast särskilt upplyftande.
Debut-epn, döpt till just ”Diagnos”, är en djupdykning i mänskliga tillkortakommanden.
– Det blir så när jag skriver, jag har hittat min dörr in till mina förklaringar och de låter så här, berättar han för Drefvet.

”När två blir en, en som i ensam, när vi blir ett, ett minne blott/När allt blir förr och inget sen, när två blir en” (ur 2 blir 1).

”Om morgonen jag kände mig sorgsen/Om kvällen jag kände mig ensam” (ur Singel).

”All den sorg jag ville dränka kunde simma, han där i spegeln var inte längre jag” (ur T2).

En flyktig blick på lösryckta textrader skulle lätt kunna locka fram tanken att det är en svartsynt debutant vi har att göra med. Men verkligheten är en helt annan.

Det är snarare en levnadsglad och upprymd sångare som promenerar från Hammarby sjöstad upp mot Södermalm och under vårt samtal så väl hinner bli påkörd av en cyklist som väja för en bråkande familj.

– Det är action här, utbrister han med ett smittande skratt.

Action skulle man kunna säga att det är även på debut-epn ”Diagnos” som släpps idag.

Över fyra spår (fem om man räknar in bonusspåret T2) dukar Niklas Lind upp en buffé av känslomässiga tillkortakommanden. Reflektioner över relationer människor emellan som knappast går i dur.

Uppbrott här. Otrohet där. Ensamhet som genomgående tema.

Jag försöker göra det lätt för mig och sammanfatta EPn med en enda mening: ”det är inte så lätt med kärlek”.

– Nu råkar det vara kärlek i och med att kärlek är någon form av samlingskänsla, om man utgår ifrån att de enda känslor som finns är rädsla och kärlek så är väl det här någon kombination av de två. Rädslan för kärlek också kanske, funderar sångaren och utvecklar sitt resonemang.

– Men det är väl egentligen allmänna känslor. Sen råkar det vara parförhållanden som har fått stå som symbol för de allmänna tillkortakommandena och funderingarna skulle jag vilja säga. Arbetsnamnet på hela skivan har varit gammal kärlek.

– Alla låtar är väl inom kategorin gammal eller ond kärlek på något sätt.

niklas-lind-press-1-smallMedelklassens största problem
Det möte mellan 60-talsinspirerad visa och modern pop som Niklas Lind presenterar på ”Diagnos” har han alltså valt att tapetsera med berättelser ur verkligheten. Frågan är bara vems verklighet det är tal om.

– Det är väl inte hundra procent självupplevt, det är ändå någon slags form av poesi och poem. Allmänna känslor och tillkortakommanden, slirar upphovsmannen.

Ändå känns de rättframma berättelser som offentliggörs i låtarna väldigt verklighetsnära. Många lyssnare kommer ha väldigt lätt att känna igen sig.

– Allt är hämtat från verkligheten även om det inte nödvändigtvis är min verklighet, men sådant man har sett, sådant jag själv har upplevt, sådant jag kan tänka mig att man kan känna och vara med om och så vidare.

– Jag råkar ju vara storstadsmänniska men jag tror att det är ganska allmängiltigt. Mitt sätt att leva är väl ganska typiskt stockholmskt skulle jag kunna säga. Som en vuxen hipster eller vad man ska kalla det. Om man ska vara lite självironisk handlar det om människor med lite för mycket tid att fundera över hur man har det och hur man känner. Det är ju medelklassens största problem för det mesta, det kräver att man har det någorlunda hyggligt rent materiellt annars hinner man ju inte tänka på det där.

”Man slutar ha sex helt enkelt”
Men som sagt. Det är ingen svartsynt herre med självömkande tårar i ögonvrårna vi har att göra med här, även om texterna talar om tillkortakommanden.

– Det är väl för att jag har kommit till slutsatser om mig själv som jag har kunnat skriva så där tror jag. Jag tyckte att jag var smart när jag kom på en förklaring, att för att kunna skriva om sorg och ledsamhet så måste man må ganska bra för att få lite perspektiv på det, så att det inte blir det här stackars mig. Sen förstod jag när jag tyckte att jag var så smart med den formuleringen att det har Stravinskij redan sagt. Men jag snor den av honom, skrockar sångaren.

– Jag tycker själv att de är ganska humoristiska mina texter, men jag har förstått att det är inte alla som håller med mig, fortsätter han med ett lätt garv. Alla får ju tolka det som de vill så klart, det är inte upp till mig att tala om för dem vad de ska läsa in i mina texter. Om det är en lite långsammare låt och det går i lite moll och det kanske inte är en Dansa Pausa-text så kan man ju få för sig att det är rakt igenom svartsynt, men så tänkte jag ju inte när jag skrev det. Det är någon slags Ingmar Bergmansk form av humor.

Mänskliga relationer är en osinlig källa till inspiration till reflekterande poptexter och om ni trodde att Niklas Lind grävt färdigt i våra tillkortakommanden i och med den ”Diagnos” han ställer idag. Tänk om. Sångaren lovar att fortsätta längs samma stig även på kommande album.

– Även om det på ytan handlar om kärlek så är det inte nödvändigtvis den sexuella kärleken eller kärleken i ett parförhållande, utan det är mänskliga relationer jag är intresserad av och det enklaste sättet att uttrycka det så att det blir mest lättbegripligt det är väl kärleken då antar jag.

– Relationer är intressant och då behöver det inte nödvändigtvis vara kärleksrelationer, men där kommer alla ens primala reaktioner till uttryck mycket tidigare och det är där man känner att man misslyckas. Om man har sumpat någon vänskap så blir det inte lika drastiskt, man gör ju inte slut med en polare på samma drastiska sätt som man gör slut på ett kärleksförhållande. Det kan ju liksom rinna ut i sanden, men det är oftast av samma anledningar. Man slutar ha sex helt enkelt, konstaterar sångaren och brister ut i ännu ett smittande skratt.