In Flames
Hovet, Stockholm
2014-11-06

In Flames anno 2014.

Å ena sidan så bedövande snyggt att jag vill gråta av lycka.

Å andra sidan så förutsägbart att jag vill gråta av bedrövelse.

Det där går hand i hand. Vilket vi alldeles strax ska få anledning att återkomma till. Först ska vi bara konstatera att In Flames kommer ut till en krattad manege. Till en publik som är så taggad att den villigt slafsäter direkt ur händerna på göteborgarna.

Det är där In Flames befinner sig idag. På en nivå där de kan (snudd på) fylla ishockeyarenor och där publiken överlyckligt beter sig som hejande fotbollssupportrar på läktarna. Det är öppet mål.

Gruppen är inte sämre än att de bjuder tillbaka med show.

BANG. Ridån faller, det exploderar konfetti i luften och öppningsnumret In Plain View växer till ett monumentalt monster som låten aldrig någonsin varit i närheten av att vara på skiva. In Flames rusar ut ur portarna och är så taggade i sina två första låtar (den andra är likaledes nya Everything’s Gone) att det slår lågor (höhö) omkring dem.

Det är en fantastisk öppning som också förstärks av den magiskt vackra ljussättningen. Där har vi det mest imponerande med In Flames anno 2014. Showen är så snygg att ögonen tåras. De siljoner av lampor som i effektfull kombination med rök ser till att rama in låtarna lyfter helheten till något gigantiskt.

Att kalla In Flames spektakel på Hovet för våldssnyggt är att underdriva å det grövsta.

inflameshovet2Det där innebär dock ett problem. Att showen är så tjusigt planerad lämnar inget utrymme för spontanitet. In Flames spelar samma setlista, samma låtar i exakt samma ordning kväll ut och kväll in för att all rekvisita ska komma till sin absoluta rätt.

Det är väl okej på sitt sätt. Men In Flames har samtidigt fastnat i standardformulär 1A när de komponerar den där setlistan. Varje arenaturné tycks se likadan ut. Öppna med första spåret från nya plattan, låta det vara framtungt med nya låtar i setets första halva, plocka fram en gammal ”obskyr” dänga från förr (på förra arenaturnén The Hive från ”Whoracle”, den här gången Resin från ”Colony” vilket i sig är ett extremt märkligt val), klumpa ihop de snitsigaste hitsen inklusive den nya skivans första singel i slutet.

Det är så förutsägbart att det blir tråkigt. Och visst är Delight and Angers, Only For The Weak och The Quiet Place hits så det förslår, men känslan är att orkestern trots allt är lite trött på låtarna och spelar dem mest bara för att. På rutin. För att det är så det ska gå till.

Dessutom är känslan att de rutinerade herrarna spelar lite hafsigt den här aftonen. Kanske är tankarna redan i Göteborg och lördagens stundande turnéavslut.

Det lilla överraskningsmoment som ändå finns är att When the World Explodes från senaste plattan plockas fram och att skönsjungande Emilia Feldt gästar med imponerande operasång. Tyvärr understryker liveversionen dock mest att det inte är mycket till låt.

Med andra ord slits jag lite mellan hopp och förtvivlan. In Flames är ett förbannat bra band vars lägstanivå är skyhög och ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vara missnöjd med en så bedårande scenshow. Men samtidigt vore det klädsamt av ett band som In Flames, med elva skivor och en arsenal av lysande låtar i bagaget, att göra mer än bara det förväntade.

Jag vet inte vad jag ska tycka.

Det enda som är solklart är att jag vill gråta.

 

Setlist In Flames, Hovet, Stockholm 6/11-2014

In Plain View
Everything’s Gone
Fear Is the Weakness
Trigger
Resin
Where the Dead Ships Dwell
With Eyes Wide Open
Paralyzed
Through Oblivion
Ropes
Delight and Angers
Cloud Connected
Only for the Weak
The Chosen Pessimist
The Quiet Place
When the World Explodes
Rusted Nail
The Mirror’s Truth
Deliver Us
Take This Life

 

 

 

Läs också recensioner av kvällens andra akter Wovenwar och Papa Roach.