I höstas lirade The Hanged Man och Laser & bas i Slaktkyrkan, en lite knasig kombination. Omaka par leka bäst?
Om vi börjar med Rebecka Rolfarts The Hanged Man så handlar det om suggestiv lugn rock. Lugnet känns dock bedrägligt, det lurar faror i den smäktande ljudbilden. Framträdandet var snudd på introvert, Rebecka stod mera vänd mot bandet än mot publiken.
Carl Johan Lundgren i Laser & bas är däremot en spelevink som ständigt söker kontakt med åskådarna. Musiken är också väsensskild från The Hanged Man, här handlar det om pop. Men om pop med en twist, det finns en skön kontrast mellan det till synes lättsam popsoundet och texternas allvar. Laser & bas levererade dansant pop med texter om olika varianter av ångest.
Hur funkade då så två olika akter ihop? Utmärkt tycker jag. Båda akterna är bra på det som de gör, variation förnöjer. Heller omväxling än tjatig konformitet. Fler borde våga boka spretigt under 2019, går det att önska det som någon form av nyårslöften från alla arrangörer därute?
