Många kommer säkert – i vanlig ordning – klaga på att Mastodon inte låter som förr. För det gör de inte. Något annat vore konstigt, det har trots allt gått 12 år sedan ”Remission” släpptes. När man hör vissa låtar på nya ”Once more round the sun” så är det svårt att tro att det är samma band som gjorde March of the fire ants.

Men är det inte förbannat tråkigt med band som alltid låter likadant? Jag hyllar Mastodons sätt att alltid utvecklas.

Det här är en naturlig fortsättning efter ”The Hunter”. Mastodon går åt det mer lättlyssnade hållet, mot de breda massorna om man så vill. Fans av tidiga Mastodon kommer att skrämmas iväg av versen i titelspåret och refrängen i The Motherload.

omrtsMen här finns fortfarande Brent Hinds och Bill Kellihers intrikata gitarrslingor och Brann Dailors utsökta trumspel. Det är fortfarande Mastodon, bara i 2014 års kostym. Precis lika bra som det alltid har varit med andra ord.

Det är tungt, det är snabbt, det är mäktiga textrader och det är lika syrat som omslaget.

Det enda jag saknar på ”Once more round the sun” är en låt med lugnare tongångar, i stil med The Hunter, The Sparrow eller Sleeping giant.

Förutom den detaljen är den här en solid platta som Mastodon förmodligen kommer att vinna över ett gäng nya fans med.

 

Låt för låt

Tread lightly
Ett kortare gitarrintro leder in i Tread lightly som harvar på tungt och ödesmättat tills låten öppnas upp i den snygga refrängen där Troy Sanders och Brann Dailor delar på sången. Stark öppning!

The motherload
Tunggung i versen och bredbent rock i refrängen. Är det här Mastodon blir ett arenarockband?

High road
Riffporr! Första singeln har verkligen satt sig. I skivans sammanhang är det en av de mest raka låtarna. Den här skivans Curl of the burl.

Once more ’round the sun
En av mina absoluta favoriter på skivan. Tre minuter godis. I versen släpper Mastodon alla progressiva element och öser på som värsta rockbandet. Släng på lite snygga gitarrplock på det och du har en av årets bästa låtar.

Chimes at midnight
Andra singeln har verkligen växt mer och mer. Att låten ramas in av samma intro som outro är fantastiskt snyggt. En av skivans finaste stunder.

Asleep in the deep
Plötsligt gör sig gamla Mastodon påminda igen med en intrikat och drömsk bit som kräver några lyssningar innan den sätter sig.

Feast your eyes
Här blåser kvartetten på för fullt igen. Troy Sanders tar kommandot med sång och tung bas.

Aunt Lisa
Brann Dailor äger låten med sitt bakvända trumkomp. I en intervju med Spin beskriver Dailor låten som skivans mest galna, och berättar att den är inspirerad av hans egen faster/moster. Peppande ”Hey-ho!”-körer i slutet.

Ember city
Ett något anonymt spår som inte riktigt sätter sig under de första lyssningarna. Långt från dålig dock. Smått grungig refräng.

Halloween
En blivande liveklassiker. Fullt ös från start för att sedan mynna ut i ett gitarrsolo och ett mustigt start-stopp-riffande.

Diamond in the witch house
Här kommer till slut det obligatoriska gästinhoppet från Scott Kelly (Neurosis). Tyvärr den enda låten jag blir besviken av på skivan. Alldeles för seg.

”Once more round the sun” släpps den 24 juni.