Ett hitmässigt smatterband

Placebo
Cirkus, Stockholm
2016-10-18

Vilken överdjävligt bra låt Special K är!

När orkestern trampar distpedalerna i botten, skruvar upp reglagen och låter dubbla strupar ljuda ”Gravity – No escaping gravity”, då är det ren och skär magi.

Placebo firar 20 år som band, med 25 låtar och inför utsåld salong på Cirkus i Stockholm. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. Den androgyne kufen Brian Molko har en riktigt bra dag så väl sång- som humörmässigt. Den bastanta ljudbilden är trimmad intill perfektion och framförandet grymt tight.

16 år gamla Special K (hämtad från monumentala ”Black Market Music”, 2000) är sinnebilden för konsertens allra mest tilltalande stunder.

Det kanske främst handlar om vilken relation man har till bandet och till låtarna, men mitt intryck är att Placebo till skillnad från många andra gäng bara blivit bättre med åldern. De bästa låtarna hämtas inte från de två första plattorna (vilket tyvärr ofta är fallet med band som hållit igång i sådana smärre evigheter som 20 år) utan snarare från karriärens andra halva. Från ”Black Market Music” och framåt. Från de ännu mer sentida skivorna.

Too Many Friends präglas tyvärr av mindre tekniska missöden (som senare ska blossa upp ordentligt och tvinga fram en kortare paus mitt i Without You I’m Nothing), men är ändå en av gruppens allra finaste stunder, Space Monkey (från ”Meds”, 2006) är ett oväntat val, men fungerar över förväntan och i Exit Wounds är Brian Molko så engagerad att känslorna sitter utanpå den lilla kroppen.

Detta samtidigt som de äldre låtarna, de där som plockats med för att blidka fansen som varit med längs hela resan, lite för ofta känns som showens transportsträckor. Förmodligen för att Placebo inte var riktigt lika skickliga låtskrivare på den tiden och för att de inte verkar brinna lika mycket för just det materialet.

För det är faktiskt ganska påtagligt. Från läktarplats framstår det tydligt vilka låtar frontduon verkligen älskar att framföra och vilka de lirar för att det förväntas av dem. Det är en stor skillnad på energi. När den svenske basisten Stefan Olsdal använder hela sin längd till att åma och kroma sig och när Brian Molko tar i lite extra och älskar med sin gitarr då märks det att det är låtar som ligger duon varmt om hjärtat. I de melodierna är Placebo också som allra bäst.

Att sedan dundra iväg For What It’s Worth, Slave to the Wage, nämnda Special K, Song to Say Goodbye och The Bitter End i just den ordningen som ett enda hitmässigt smatterband innan scenen överges inför den första omgången extranummer summerar egentligen allt. Placebo har skrivit sina allra mest engagerande låtar på den här sidan millennieskiftet.

De hade (trots att det inneburit uteblivandet av lysande Kate Bush-covern Running Up That Hill) inte behövt komma tillbaka ut efter den avslutningen.