Cat Power
Göta Lejon
Stockholm

En grådassig höstkväll i Stockholm. Men samtidigt en sommarmorgon någonstans i den amerikanska södern, med en skiva rostat bröd och en krackelerad kopp te på en soldränkt veranda. Kanske de första tillfrisknat hungriga tuggorna efter ett par dagars magsjuka. Eller kanske ett solsting, som lämnat skallen lite förvirrad.
Okej, låt mig förklara…

Ja, asså, jag hade ju egentligen liksom inte tänkt skriva någon recension, utan bara gå på den här konserten som en helt vanlig filur. Men så envisade sig en liknelse, lite så där tvångsmässigt, in i mitt huvud. Väldigt speciella och smått fantastiska konsertupplevelser har en benägenhet att få dem att göra det, liknelserna; de halvt tafatta poetiska trevandena.
Och det är något väldigt speciellt och smått fantastiskt med Chan Marshalls, aka Cat Powers, röst. Det hesa hinnan av väsande över hennes över hennes mjuka styrka gör att den blir både torr och varm. Som perfekt rostat bröd. Och tonerna i hennes låtar blir smöret som smälter ner i de strävt porösa hålrummen.
Det frasar och smular som fan, men ack så mumsigt det är.

För det är rösten det handlar om. Inget band har hon med sig den här gången; bara en flygel och en elgitarr, som är helt befriad från effekter men i sitt renljud uppskruvad perfekt över distgränsen, gör jobbet med att backa upp hennes stämband där hon ömsom står, ömsom sitter, helt själv på Göta Lejons stora teaterscen. Så rösten får ett väldigt utrymme. Och det är, inser vi, precis vad den är värd.
Det är ett riskabelt upplägg – det öppnar upp för misstag och snedsteg, blottlägger alla skavanker och sprickor. Men å andra sidan – det öppnar upp för misstag och snedsteg, blottlägger alla skavanker och sprickor. Sånt där som i vissa konsertsammanhang skulle förorsaka i bästa fall obekväma skruvanden i publikens kroppar, i värsta fall burop och för tidig hemgång, är här självklara inslag, ingredienser som bara gör hela upplevelsen mer äkta, mer ärlig och medkänslig.
Chan Marshall kommer av sig, tappar bort textrader, kixar på tangenter och strängar, avbryter sig själv mitt i en låt, försöker kommunicera med mixer-människan i nästa, blir därefter bländad av en ettrig strålkastare… Bland de ord som går att utröna ur de mumliga mellansnacken (eller, stundtals, mitt-i-låtarna-snacken) är ”sorry”, ”anyway…” och ”whatever” tämligen (om än charmigt) överrepresenterade.
Och allt detta gör inte det hela på inget sätt dåligt. Tvärt om – det är som en sån där gammal antik skål som har gått i kras otaliga gånger men varje gång lagats med smält guld. Det är sprickorna som håller allting samman. Och då inte som i ”så dåligt att det är bra”. Knappast. Cat Power är alltjämt en enastående (om än hyfsat flummig och spattigt egensinnig) artist, och det här gyllene spricknätet av råstark sårbarhet gör bara att denna musikgraal verkligen glimmar. Det är, vågar jag påstå, inte på något sätt orkestrerat eller avsiktligt – men det ska liksom vara så här.

Och i denna kopp häller vi det härligt lenande varma teet av toner, av Södern-soligt soulig innerlighet. Eller så är det en mystisk cajun-brygd hopkokad av någon gammal härlig hoodoo-häxa nånstans down on the bayou. Hursomhelst – susen gör det. Alltmedan Chan Marshall än en gång ber om ursäkt för att ha flummat iväg från sin låtstruktur (om någon sådan nu fanns).
Hon förklarar att det kan ha något att göra med hur hjärnan hos gravida kvinnor på nåt vänster producerar fett, som i sin tur ska bilda fostrets hjärna, och att detta gör att det stundom geggar ihop sig lite i knoppen. (Av detta, samt ett par tillfällen av småkrumbuktiga byxtillrättningar, att döma ligger det nog något i de rykten som vill göra gällande att Cat Power har en liten kitten på gång).

Trots den sparsmakade instrumenteringen och Chan Marshalls egentligen ganska enahanda och statiska anslag på tangenter och strängar så har det plötsligt förflutit två timmar och 20 minuter av härlig frukoststund, med enkelt smörat rost-/röstbröd och mystiskt te i sprucket krus, flugit förbi.
Det kräver sin artist att fixa det där. Sin låtstyrka, karisma, personlighet, talang, egenhet – och röst.
Och allt det där har Chan Marshall. Med besked.
Mums.

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg