Amason
Sky City
Äntligen! Ett par år har gått, och en EP och ett par singlar har släppts sedan några mer eller mindre kända kompetenser från det mer eller mindre alternativa Musiksveriges starkaste vrår sammanstrålade och bildade Amason. Idag når deras första fullängdare, Sky City, skivhyllorna – och den gör att jag vill ta till ”supergrupp” av andra skäl än den lite trötta benämningen på en konstellation av några mer eller mindre kända kompetenser.
Kanske spelar det in att jag kramar fyra snöbollar (utan att egentligen ha andra än vägskyltar, ett och annat träd och någon vägg att kriga mot) när jag, med Sky City i öronen, knatar hem från jobbet – men låtarna skapar en känsla av barndom. Av slitna manchesterbyxor och vårdoftande asfalt, av plastiga allväderstövlar och blöta overallmuddar, av varm choklad och av nu börjar barnprogrammet.
Där någonstans. Tidigt 80-tal.
Och jag har för mig att det fanns en Volvo Amason på min gata. Men det kanske bara mitt minne har hittat på…
Eller så är det så att Amasons sound nog faktiskt knyter an till den tid då jag bara råkade vara liten och till den musikaliska samtid jag föddes i, till härligt barnvänliga och småproggiga tongångar i Georg Riedels och Jojje Wadenius anda.
Ja, visst är det så.
Nu betyder inte det att det här är någon barnmusik eller att texterna nämnvärt flörtar med flydda levnadsår – snarare att bandet packar in nutiden i trunken på ett väldigt välbevarat och omsorgsfullt omhädertaget gammalt fordon. I inledande ”Älgen” trycks plattan i mattan och vår Amason puttrar sedan iväg längs en musikaliskt solig landsväg. Färden går sedan på kringelikrokiga utflykter men ändå målinriktat och säkert rattad, hit och dit mellan nu och då.
Sky City håller retrotrådarna med säker hand och sveper in dem i en lagom skirt flummig hippiesjal – utan att för den delen fastna i, eller ens röra vid, någon ursprungsvurmande hipsterängslan. Årgångsklaviaturer och 70-talsslingor samsas fint med samtidsatmosfärer som fångas upp i både text och ljud. Produktionen litar på bandmedlemmarnas kompetens och instrumentens ljud i stället för att gömma sig i datorfluff, och Amanda Bergmans sammetshesa stämma för stundom tankarna till Feist och Cat Power, men får även de mer jazzrökiga soultongångarna att röna goda betyg exempelvis i Jessie Wares klassrum.
Sammantaget syr Amason upp sin kostym genom att komba utsvängda Allman Brothers-brallor med lounge-slicka Sade-blusar. Det ser inte ut som något annat, men är välskräddat och sitter perfekt, med ett snyggt modernt snitt.
❦
Trots att Amanda Bergman delar med sig av mikrofonen, att sångspråket växlar mellan engelska och svenska (och inget sångspråk alls i instrumentala ”Pink Amason”), och att den flyktiga ljudbilden kryssar fram och tillbaka i genrelandskapet bidrar variationsrikedomen mer till sammanhang än till spretighet. Det handlar mer att alla musikens beståndsdelar och aspekter ska fullfölja sina roller än att var och en av supergruppens supermedlemmar ska få ha sin stund i strålkastarljuset.
”Supergrupp”, ja. De har kallats det några gånger: Amanda Bergman hade innan Amason började brumma gjort sig känd under sina alias Hajen, Jaw Lesson respektive Idiot Wind; Gustav Ejstes har rönt ordentligt med framgång i Dungen; Pontus Winnberg är en del av Miike Snow och därtill ena halvan av producentduon Bloodshy & Avant, med namn som Madonna, Kylie och Brittney på samarbetslistan. Och hans Amason-rattande brorsa Petter Winnberg är med i Little Majorette, precis som Nils Törnqvist.
Det är alltså både till CV och faktisk musikkvalitet uppenbart att det finns tokmycket kompetens och musikalisk känsla i Amason – men den hade aldrig kunnat nå upp till Sky City om det inte vore för att bandet är just ett helgjutet band, inte bara ett hopplock av stora indietalanger, och medlemmarna hittar tillsammans en organisk klang som gör att superbandshelheten blir betydligt mer än summan av sina superbeståndsdelar.
Och den samklangen plockar upp den jag är nu och tar mig med på en härlig resa, hela vägen förbi mitt gamla lekis och in i mina tidigaste suddiga minnesbilder.
Så rimligtvis var det låtarnas doft av barndom som fick mig att falla till föga för snöns kramighet snarare än tvärt om.
❦
PS. I samband med skivsläppet inleder Amason ikväll, tisdag, en kort Skandinavienturné med en spelning på Södra Teatern i Stockholm. Sedan brummar ekipaget vidare till Blå i Oslo imorgon onsdag, 28 januari, och vidare till KB i Malmö på torsdag, 29 januari, för att sedan nå fram till Pustervik i Göteborg fredagen den 13 februari och till festivalen Where’s the Music i Norrköpeng dagen därpå, den 14 februari.