Det kommer att skrivas spaltmeter på spaltmeter på spaltmeter om personliga relationer till Bob Dylan efter att den amerikanske sångaren tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Vi kan förutspå att skribenterna (företrädesvis vita, medelålders män) kommer vända ut och in på sig själva i jakten att på de mest snillrika sätt uttrycka sin kärlek till pristagaren. Jag antar att det kommer bli ganska smaklöst.

Jag kommer själv inte sälla mig till den skaran. För, min relation till Bob Dylan?

Handen på hjärtat, jag har ingen relation till Bob Dylan. Skulle nog inte ens kunna nämna en handfull låtar utan att tjuvkika i nån diskografi eller Spotify-lista.

Jag har helt enkelt aldrig varit tillräckligt intresserad av de där trista gubbarna (Dylan, Springsteen, Lundell och allt vad de nu heter) som alla musikkritiker uppenbarligen ska ägna dygnets tjugofyra timmar åt att teoretisera kring och ropar Ä N T L I G E N lika lite över att Dylan får priset som jag gjort över någon annan pristagare.

Men jag välkomnar verkligen att en textförfattare får det.

Sällan har väl Nobelpriset i litteratur delat folket i två så tydliga läger. Främst kanske om vi ska vara ärliga för att de flesta sällan har hört talats om, än mindre läst, de författare som blir utsedda, men ändå.

Bob Dylan är ett val alla kan ha en åsikt om av den anledningen att han verkar inom en genre många inte kopplar samman med att kunna tilldelas det prestigefyllda priset. Men jag tycker ändå det är helt rätt.

Litteratur är inte förbehållet ord tryckta på papper i bokform. Låttexter och skildringar till musik kan i allra högsta grad vara litteratur. Till och med god sådan.

Om Bob Dylan är den främsta skildraren? Inte den blekaste aning, men jag välkomnar att en textförfattare prisas och roas samtidigt av den upprördhet som uppenbarligen sprids bland kultur- och litteraturvetare. Lika många som nu kommer hylla Dylan, lika många kommer uttrycka bestörtning.

Det tycks väldigt känsligt att en SÅNGARE och inte en FÖRFATTARE tilldelas Nobelpriset.

Men kom igen, det är ju i alla fall inte Jocke Berg, eller ännu värre Björn Rosenström, som får priset.

Då hade det kunnat vara på sin plats att rasa.