H.E.A.T släpper en ny skiva. Då väljer Drefvet att diskutera lämpligheten med att släppa ett album år 2014, hur man når fram till nya publikgrupper och att kliva utanför boxen med gruppen som genom att tjoa ”Tearing Down The Walls” deklarerar att de vill riva ner mentala väggar.
– Det gäller att bara kötta ner de där väggarna, säger sångaren Erik Grönwall.

Som en omedvetet ironisk passning till bandnamnet är det omänskligt varmt i det konferensrum på Sony Musics huvudkontor i centrala Stockholm där medlemmarna i H.E.A.T barrikaderat sig för att ställas till svars som ett led i processen att marknadsföra ”Tearing Down The Walls”.

Ett nytt album. Ett nytt knippe hårdrockslåtar. Ett koncept som går ut på att våga riva barriärer.

Vi har några väldigt heta potatisar att diskutera. Några viktiga frågor att söka svar på.

– Jag lyssnar på Spotify. Jag kör bara playlists. Där kör jag bara random på alla låtar i någon kategori och så fastnar man för något och lägger in det i en lista, slår sångaren Erik Grönwall fast utan några som helst betänkligheter.

– Radiofunktionen är en bra grej, Spotify-radion är grym för att hitta nytt. Där kan man ju ta en skiva och utgå från till exempel, fyller gitarristen Eric Rivers i.

Några minuter dessförinnan har den sprallige sångaren Grönwall med glöd i blicken berättat om vad för typ av publik gruppen har svårt att nå fram till och där man skulle vilja göra tydliga framsteg.

– Jag skulle vilja nåt ut till ännu yngre. De som växer upp och tror att musik är Facebook och ett mixerbord. Vi gjorde en intervju i Tyskland med en snubbe som var sjukt stilig, han klev in och öppnade med ”mina brorsbarn tycker att gitarrer är uråldriga, det töntigaste som finns”…den publiken skulle jag vilja nå fram till, så att de får upp ögonen igen för rockmusik. De yngre.

 

En gammal vana
heat2Varför det är relevant att fiska efter H.E.A.T-medlemmarnas egna musikvanor och undersöka vad för typ av publik de känner att de måste kämpa extra för att nå fram till?

Kort och gott för att de släpper ett album år 2014 och att det albumets tema delvis handlar om att våga bryta ny mark.

Trots att branschen tjurrusar framåt och utvecklas i rasande takt fortsätter band av alla de slag att envist hålla fast vid albumformatet som om det gällde livet. Inte minst inom hårdrocken som snarast är att betrakta som självdestruktivt konservativ.

Folk konsumerar mer och mer musik genom låtar och playlists. Cd-formatet dör utrotningsdöden och den yngre generationen tycks i allt mindre utsträckning alls kunna relatera till albumet som begrepp. Ändå släpps album på album på album. ”Tearing Down The Walls” med H.E.A.Ts logga på konvolutet är ännu ett i mängden.

Jag öppnar den trettio minuter långa intervjusammankomsten med en enkel fråga formulerad: varför släpper man över huvud taget ett album 2014? och får först ett gäng urvattnade artistklyschor till svar. Men sen lägger de skickliga musikanterna pannorna i djupa veck.

– Det är ju faktiskt en väldigt bra fråga, men jag har alltid lyssnat på musik i sin helhet. Att det är en 45 minuters resa. Om jag har tid så gillar jag att sitta där och lyssna på en skiva i sin helhet och få alla aspekter från ett band och det är något som i alla fall jag personligen vill få fram med oss också, konstaterar basisten Jimmy Jay.

Men det är väl mer att ni resonerar ur personlig synvinkel än med tanke på lyssnarna!?
– Jag tror det, säger Eric Rivers. Det finns fortfarande fans som lyssnar på hela skivan från början till slut, men i slutändan tror jag att 70 procent kommer välja ut sina favoritlåtar och slänga in dem i sin Spotify-lista. Hits liksom. Men vi tycker det är charmigt att göra ett album fortfarande. Vi tycker det behövs.

– Det är väl som utvecklingen av kassettband till skiva, när jag växte upp dog kassettbanden, jag minns att man kunde ha det i bilen, men använde det aldrig. Jag tror att skivan kommer försvinna rätt snart, funderar Erik Grönwall.

– Det blir mer och mer att artister släpper låtar, man kan spela in en låt och ha den släppt dagen efter, det blir mindre och mindre albumtänk, fortsätter gitarrist Rivers.

Men om människor nu alltmera konsumerar låtar, är inte risken överhängande att många låtar hamnar i skymundan och glöms bort om man prompt ska klumpa ihop tio, tolv spår till ett album?
– Det är nackdelen, det håller jag med om, säger Grönwall och rynkar pannan ytterligare.

– Det går så fort idag med Spotify och folk har blivit så kräsna, de bara klickar och lyssnar tio sekunder och konstaterar att ”nej det här var inget för mig”. Då har man bestämt sig om den skivan att nej det var inte bra genom att lyssna på första låten i en minut. Det är svårt, analyserar Rivers.

Tror ni att det här är sista plattan som ni släpper, inte för att ni skulle försvinna som band, utan för att formatet i sig dör?
– Nej, men jag är lite intresserad av att hitta alternativa vägar att släppa musik på. Även om det fortfarande är sjukt kul att sätta ihop en skiva och just omslag…, fortsätter gitarristen och tar en klunk vatten för att släcka törsten i konferensrumshettan.

Är andra sätt att släppa musiken något som ni ens har haft i åtanke eller tänker på när ni skapar, eller är det så att det här att man gör ett album kommer som av gammal vana?
– Det är gammal vana…, säger sångare Grönwall med förmiddagens största smil.

 

Inre strider och mentala väggar
heat3Gamla tankebanor är således svåra att rucka på och albumformatet får uppenbarligen leva vidare ytterligare en tid, men med ”Tearing Down The Walls” propagerar H.E.A.T ändå för att riva barriärer och våga ge sig på att bryta ny mark. På andra områden.

– Alltså, när vi började skriva till plattan tror jag att de första låtarna som kom till på något sätt handlade om inre strider. Typ att alla har någon form av mental vägg som måste rivas ner, det är det ”Tearing Down The Walls” är. Mentala väggar. Man har den där lilla rösten som säger ”det där kan du inte göra”, ”det där klarar du inte av”, du vet, tvivel, förklarar Erik Grönwall nyktert.

Vilka tvivel och väggar måste ni riva ner som grupp?
– Det kan ju vara småsaker, typ som när jag gick med i bandet och det fanns de som tvivlade på det och då någonstans kanske man börjar tvivla själv, men då gäller det att bara kötta ner de där väggarna, säger sångaren.

– Rent musikaliskt finns det ju väggar, kungör Jimmy Jay. Vi spelar ju i en genre som är väldigt utpräglad och utvecklad under många år och att bryta ny mark i något som ändå är så etablerat är ju inte lätt, men vi försöker hitta nya vägar att vara fräscha. Helt enkelt att vara up to date i en urgammal genre.

De fem bandmedlemmarna i den bekväma soffgruppen svarar unisont och med eftertryck nej på frågan om det är viktigt att bli betraktade som ett hårdrocksband och understryker att man med ”Tearing Down The Walls” faktiskt klivit en aning utanför sin så kallade ”comfort zone”

– Folk är så kåta på att labla musik, suckar Eric Rivers. Det finns så jädra många subgenrer, man kan dra det så jävla långt, men vi är ett band tycker jag. Som spelar rock.

Jimmy Jay blir eld och lågor:

– Det är som när någon försöker förklara musik för någon annan, då blir det väldigt mycket som försvinner i översättningen till ord från musik när den egentligen bara ska höras.

– Sen finns det ju massor av fans som lyssnar på en viss genre på samma sätt som folk håller på ett visst fotbollslag. Som nu spelar Zlatan i PSG och då är det så här, ”ah Zlatan det är våran kille”, men Zlatan han vill bara spela fotboll.

 

”Man kan inte gå till mainstream för att bli mainstream”
heat1Mot en sådan bakgrund är det naturligtvis omöjligt att på förhand förutspå hur den befintliga publiken kommer att reagera på de små, men subtila förändringarna i gruppens signatur sound som finns att höra på den nya skivan och om det kommer attrahera en ny publik.

– Det är nervöst för man vill ju inte tappa fans, men man vill fortfarande vinna väldigt många nya, så det där är ju en balansgång som man alltid får ha i åtanke när man skriver. ”Shit kan vi verkligen göra det här?” Som när vi gjorde A Shot At Redemption, fan det här känns lite utanför vår comfort zone, men fan vi älskar låten vad har vi att förlora på det här då? Vi står för det och då är det bara att släppa det, berättar Eric Rivers målande.

Här någonstans landar vi i resonemanget om den unga målgrupp som sångare Grönwall så gärna vill nå fram till. Det är ju trots allt viktigt att som rockband ha en återväxt i publikleden, men hur lyckas man skapa en sådan?

– Jag har inte lösningen. Folk måste tycka att det är coolt och just den där åldern mellan mellanstadiet och högstadiet, då går man på mainstream, då är det coolt att tycka som alla andra. Sen växer man upp och inser att fan det är coolt att skaffa en egen synpunkt, så jag tror just att man behöver breaka mainstream i den åldersgruppen för att få till att alla ska tycka att det är coolt. Så man får väl hitta något…

Basist Jimmy Jay skruvar lite på sig vid sångarens sida:

– Jag tror inte det är så man får göra, att man går till någon form av mainstream för att bli mainstream, utan man får hoppas på att det man gör helhjärtat blir mainstream. Man kan aldrig vara bäst på något som någon annan gör, man kan alltid bara vara bäst på det man själv brinner för, så man får hoppas att det är det som blir det coola liksom.

Sångaren tar vid igen:

– Musik överlag går alltid upp och ner, det pendlar vad folk lyssnar på och vad som är inne och…

…vilka sätt som i framtiden kommer vara de bästa att släppa musiken på?