Dags att dräpa hipsters

Med ett pubertalt bandnamn som Hipster Slayer finns det ett gäng möjligheter som man skulle kunna tänka sig. Till exempel att det rör sig om ett hårdrocksgäng (och att bandmedlemmarna då själva på allvar tycker att bandnamnet är tufft och ondskefullt) eller att det i själva verket rör sig om ett gäng überhipsters som anspelar hårt på överdriven självironi.

Men att det skulle röra sig om ett indierockgäng som djärvt blandar ihop Red Hot Chili Peppers och Lenny Kravitz med soul och arenaesk rock a la 80-talet (minus vedervärdig produktion), det hade jag faktiskt aldrig kunnat tänka mig.

Men det är exakt vad Hipster Slayer från finska Jakobstad gör. Årets ep-släpp är förvisso en ganska splittrad historia där ynglingarna trevande doppar tårna i lite för många musikaliska uttryck för att den egna identiteten ska träda fram helt och hållet, men där de samtidigt hittar fram till en nerv självklar för P3-hits.

Det här kan vara något stort i vardande om sällskapet bara fortsätter att fila på sitt uttryck och sin identitet. Till dess lyssnar jag mer n gärna på de fem spår som utför epn och konstaterar att elektroniska inslag och indierock alltid har varit och förmodligen också alltid kommer att vara ett lysande underlag för att skapa hits.