Coal Chamber
Rivals
(Napalm Records, 2015)

rivalsDet var nog ganska många som fnissade skadeglatt när Coal Chamber fullständigt föll i bitar inför öppen ridå i början av 00-talet. Episoden från den havererade spelningen i Lubbock Texas våren 2002 är metalhistoria.

Vad de trätte om är det förmodligen ingen som minns, men sångaren Dez Fafara och gitarristen Miguel Rascón var så förbittrade på varandra när de tog scenen i besittning att det inte tog mer än fyra låtar innan den senare dängde gitarren i huvudet på den förre och spelningen var över.

Coal Chamber kämpade en liten stund till och försökte lappa ihop det som förmodligen redan var bortom all räddning, men deklarerade 2003 att sagan var över.

Samma människor som skadeglatt fnissade i samband med Lubbock-incidenten fastslog nu att det verkligen var på tiden.

Gruppen hade blivit en symbol för dålig smak och folk (alla som inte var fans) världen över älskade att frossa i dess sammanfall. Men i själva verket var det knappast tal om något annat än ett gäng förtappade själar som fullständigt gått ner sig på droger och som i sin dysfunktionella situation inte klarade att hålla ihop ens en så lukrativ sak som en kommersiellt gångbar nu-metalorkester.

Med tanke på det brutala uppbrottet och all bitterhet såg det ut som att Coal Chamber aldrig någonsin skulle komma tillbaka. Speciellt inte som Dez Fafara startat och blivit framgångsrik med bandet Devildriver.

Men så är precis vad som skett (en återförening som jag resonerade lite kring här). Det har rökts fredspipa, gammalt groll har blåsts ur hågen och Coal Chamber är så här 2015 plötsligt aktuella med ett nytt album – ”Rivals”.

Det borde förmodligen vara en axelryckning. Coal Chamber var en produkt av den nu-metalvåg som blåste under 90-talet och spillde över några år på 00-talet, men sedan dess har varit stendöd. Coal Chamber har absolut ingen våg att rida på och faktum är att belackarna hade delvis rätt. Gruppen var utstuderad i överkant när det begav sig och lyckades aldrig klämma ur sig någon helgjuten platta.

Det förtar emellertid inte kraften i lysande nummer som El Cu Cuy, Untrue och Not Living. Coal Chambers position som en symbol för dålig smak var på många sätt orättvis.

Så efter den här historielektionen, hur låter då Coal Chamber 2015?

coalchamberny2Ungefär som man skulle kunna förvänta. Gruppen har skalat bort de värsta nu-metal-excesserna vilket naturligtvis inte är mer än rimligt med tanke på hur musiken utvecklats de sista tio åren. Men det är ändå lite tråkigt. Några Dez Fafara-kvidanden, psyktjut, atmosfäriskt flippade partier och rena Korn-stölder hade definitivt kunnat göra ”Rivals” gott.

Istället har orkestern gått och blivit en groove-maskin. Ett rytmiskt monster som kablar ut fetlagt tunggung. Som ett mer lättillgängligt Devildriver om jag ska vara helt ärlig. Dez Fafara har inte klivit särskilt långt ifrån de jaktmarker där han för det mesta tassar omkring nuförtiden.

Det innebär att det låter bra och i jämförelse med tidigare ansträngningar extremt tidlöst om Coal Chamber 2015. Hamnar ”Rivals” på någon radar för dålig smak beror det på bandnamnet och den historia det för med sig snarare än musiken på skivan. Men det betyder också att det blir jämntjockt. Bortsett från fullträffen till öppningsspår – I.O.U Nothing – saknar skivan låtar som verkligen sticker ut och blir därför lite färglös. Oväntat för att komma från det här gänget. Även om det står 2015 i kalendern.

Ni får lyncha mig för det om ni vill, men jag kan inte låta bli att tycka att Coal Chamber var roligare när de var ett gäng förbittrade knarkare med interna stridigheter som irriterade sin omvärld blott genom sin utstuderat nu-metalliska existens.

 

”Rivals” släpps på onsdag nästa vecka, den 27/5.