Vare sig jag vill eller inte så kommer Bryan Adams för alltid att ha en ganska så stor plats i mitt liv. Året var 1991. Platsen var ett dansgolv i en skolmatsal. Svettiga handflator under kvällens sista dans. Undertecknads första kyss inträffade till tonerna av Everything I do (I do it for you). Jag får än idag ett sånt där löjligt leende när jag hör låten. Tack Mr Adams för de minutrarna.

Nog om den kvällen. bryan

Bryan Adams släpper sitt första studioalbum på sex år, och han gör det med lite draghjälp. Adams tyckte att det var en god idé att göra en coverskiva av sina personliga favoritlåtar. Tanken och intentionerna var säkerligen jättegoda, men resultatet låter allt annat än bra. ”Tracks Of My Years” borde aldrig ha fått se dagens ljus.

Redan under öppningsspåret Any Time At All (Beatles) börjar jag få väldigt onda aningar om vart detta är på väg. Rösten känns igen. Det riviga raspiga man vant sig vid. Skillnaden är att den säregna pipan känns mest trött och slätstruken.

Bryan Adams har ju genom åren gjort en handfull monsterhits som för alltid bränt sig fast i musikhistoriens väggar. Det kan aldrig någon ta ifrån kanadensaren. Jag menar Run To You, Summer Of´69 och den alldeles fantastiska Heaven (och givetvis ovan nämnda hångeldebuts-soundtrack). Men det här, det här blir aldrig liksom bra. Det snuddar aldrig ens ett godkänt, eller jo, den enda låten som framförs med värme och en grym själ är Beach Boys-dängan God Only Knows. Där och då hittar Adams rätt i rösten, där känns tanken på en coverplatta rätt.

Så nej Bryan Adams. Det här är en väldigt onödig platta. Tanken att du vill hylla din skivsamlig känns godhjärtad och ärlig. Men resultatet blir inte bra. Inte ens lite. Du skulle istället ha låtit denna tanke vara kvar på planeringsbordet. Nu tar ditt senaste alster bara upp onödig plats. Plats som kunde fyllas av någon, någonting bättre.

Jag ville nog innerst inne att det här skulle låta bra. Jag ville nog ge tillbaks lite värme och kärlek till Bryan Adams för det som hände i den där skolmatsalen. Men inte denna gång. Nu blir det istället en bukett ris.

Det som räddar denna skiva är att jag vet att den där låten som alltid får mig att le bara är ett klick bort.