Årets 100 bästa låtar 2024
enligt Drefvet

2024. Vilket eländigt år. Kriser, krig och fortsatt väskförbud. 2024. Också ett år fylld av fantastisk musik. Glädje, ilska, melankoli och mycket mer i en omtumlande blandning. Här har ni facit, fjolårets 100 bästa låtar. Charli XCX:s 360 och så 99 låtar som är ÄNNU bättre. Håll till godo.

1. Bon Iver S P E Y S I D E

Ofta när Justin Vernon, i egenskap av Bon Iver, gästar mina högtalare eller hörlurar, så kommer jag, mer eller mindre välkommet, att tänka på en ”Saturday Night Live”-sketch i vilken en annan Justin, efternamn Timberlake, är den som framträder i egenskap av just Bon Iver/Justin Vernon. I sketchen framför han sina stickrepliker i form av Bon Ivers oefterhärmliga (nåja – inte helt, med tanke på att det är just efterhärmar den som Timberlake gör, och det väldigt träffsäkert) halvt viskigt falsettsmekande sång. Vilken gör alla tämligen sömniga. Plötsligt, mitt i hans sång, påpekar Beyoncé (Maya Rudolph) att – oh no! – Bon Iver har sjungit sig själv till sömns!

Och så är den ibland, Bon Ivers musik. Oftast är det i ett väldigt positivt avseende, men det händer ju mellan  varven att man vaggas iväg och ögonlocken blir väldigt tunga. Men i Justin Vernons förnämliga låtsnickrarfärdighet ryms också förmågan att komponera ett och annat stycke som känns klassiskt första gången man hör det. S P E Y S I D E  är ett klockrent exempel. Redan efter inledande versen känns den lika bekant som exempelvis Skinny Love, Blood Bank eller Holocene, och man gör genast mentalt utrymme för låten på Bon Ivers hypotetiska greatest hits-samling. Men han gör varken (som Timberlake i ”SNL”) parodi på tidigare Bon Iver-alster, eller något uppenbart försök att följa något framgångsrecept – det är nog den varliga fokusen på låten i sig som gör den så uttrycksfull. Känslan blir nästan visuell: man står under en grå himmel, iklädd en ordentligt fluffig stickad polo, med vinden från havet piskande mot nyllet och saltstänk från svallvågorna indrivet i skägget. 

Den sparsmakade produktion släpper fram känslan av naturnärhet. Det effektivt enkla (åtminstone rent ljudmässigt) gitarrplocket, de sedvanliga sångdubbningarna (eller är det bara ett Bon Iver-typiskt reverb?) och den insmugna gamla felan rör sig egentligen bland ganska muntert folkiga toner, men precis som texten söker de hela tiden efter att förlika sig med sorgen, att hitta försoning i vemodet.

Det omsjungna ”Speyside quay” kan tolkas som att Justin Vernon funnit en någorlunda säker hamn, ett ställe där han kan återuppbygga sig, bli stark på nytt. Huruvida denna trygga plats återfinns i en flaska från den skotska whiskyregion som delar låtens titel, det kan vi kanske låta vara osagt. Men jag kan mycket väl tänka mig att åtnjuta denna honungslent vemodiga och väderbitna mästerverk till låt sällskapad av en stänkare Cardhu med en liten skvätt vatten. S P E Y S I D E  är ju trots allt Bon Ivers första singel på fem år (även om detta är lite väl kort tid när det gäller whiskylagring) – oavsett om ”single” följs av ”malt” eller inte. Sláinte!

2. Billie EilishBirds of a Feather

Årets absolut vackraste kärleksbrev kom från Billie Eilish. Jag trodde inte att jag fortfarande kunde falla så handlöst för popmusik längre. Jag trodde kickarna var över, och jag trodde inte att de här nya popstjärnorna kunde leverera musik som faktiskt framkallade något. Musik som inte bara var producerat för att få strömningar och tiktok-visningar. 
Billie Eilish lyckades med konststycket att leverera en sån dänga som inte bara tog sig in under hud och hjärta, utan den höll sig kvar där. Sådär som bra musik gör. 



3. The CureAlone

Här har man alltså gått och väntat i 16 år på nytt albumsläpp från en av de största musikaliska husgudarna. Så det är självfallet förlösande när man väl släpper ner nålen på ”Songs of a Lost World”:s A-sida och det klingar fram ett metalliskt men varmt rassel som genaste bultar igång en omisskännlig Cure-matta av ljud. (Och detta trots att jag, och ganska många med mig, ju trots allt först hörde låten redan för ett par år sedan, när bandet var ute på turné). Är det denna känsla av omedelbar infrielse som gör att just inledande Alone blir det russin jag till slut lyckas pilla fram ur den smått fantastiska kaka som är albumet ”Songs of a Lost World”? Mja, kanske lite. Men den är nog starkast ändå. Och det innebär ju alltså inte på något sätt att det här rör sig om en fjäskande stark inledning med desto mindre imponerande albumspår i släptåg. 

Visserligen har jag både vad gäller Alone och övriga delar av plattan lite invändningar rörande produktionen, som är lite väl platt och skrivbordskall – jag kan tycka att låtarna nästan kommer mer till sin rätt på den live-version som Robert Smith & Co så tacknämligt såg till att släppa, alldeles i kölvattnet av det egentliga ”SoaLW”. Men jag har inga problem att nicka instämmande till de (om än nästan för/orimligt) många tyckare som utsett albumet till årets bästa.

Det som är exceptionellt med Alone (och för den delen övriga skivan) är hur trogna man har varit till kärnan av The Cure. De sexton långa åren har av allt att döma varit ett ordentligt långkok, där mindre genomtänkta kreativa irrsprång, sprattliga galenskaper och påverkan från omvärldens musikaliska tendenser fått ånga bort. Helt. Kvar är den starka och mörka essensen. De nästan övertydligt syntiga syntstråkarna, de twangiga och reverbtunga gitarrdjupen, de studsiga pianotonerna. Desperationen, sorgen, oron. Tryggheten, kärleken, omtanken. 

Men, för att upprepa en formulering/reflektion från låtomdömet ett par stegpinnar ovan (sorry!) – de är sitt innersta väsen trogna snarare än att de gör parodi på sig själva. Det är, helt och fullt, en (eller, om man nu vill, åtta) Cure-klassiker. Som man bara inte hört (i alla fall inte i albumutförande).

Sen visst, den där mörka Cure-kärnan är ju knappast särskilt munter. Det är ju trots allt vad som i allmänhet brukar betraktas som popvärldens dystraste band vi sitter och gothar oss åt. Ändå är det ren njutning att färdas hela vägen genom låtens första halva innan de första orden (som, med påpasslig ironi, är This is the end…) ens sjungs. För trots sina tjockt mörka mollharmonier smyger de in de där fantastiska ljusglimtarna som belyser allt det fantastiska, och med sin ändå väl beprövade finkänslighet låter de den flygande ljudmattan här och var subtilt glida över i durackord. Det där som gör det sorgsna inte bara hanterbart och överlevligt, utan också starkt och vackert. Viktigt och värdefullt. Och där är Alone, som så många Cure-mästerverk före (och efter) den, ett utomordentligt musiksällskap att vara ensam med.

4. El Perro del MarIn Silence

Egentligen är det snudd på blasfemiskt att enbart välja ut en låt från El Perro del Mars fullängdare ”Big Anonymous”. Det är ett mästerverk som bör avnjutas i sin helhet. Mångfalden försvinner om enbart en låt snappas ut. Men premisserna för den här listan tvingar mig att välja en låt och då föll valet på In Silence. Förvirring och sorg, fångat med knivskärpa. Så lyssna på den och lyssna framför allt på hela verket. 

5. Lady Gaga feat. Bruno MarsDie With A Smile

Ofta (oftast) när det presenteras samarbeten från superduperstjärnor så brukar resultatet bli tämligen platt. Hajpen överskuggar slutprodukten. Så det var med viss tvekan och tvivel som jag första gången klickade in mig på Lady Gagas och Bruno Mars samarbete. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att det här var något så sällsynt som en lyckad konstellation. 
Låten framförs av de båda artisterna med så mycket känsla och själ att man skulle kunna tro att de var nykomlingar i branschen och de sjunger för att få sitt första skivkontrakt. Jag lyfter på hatten och gratulerar inte bara till ett fantastiskt fint samarbete, utan att man lyckades skapa en av årets finaste låtar. 



6. Johannes RäihäBrustna hjärtan två

Från första låten jag hörde med Johannes Räihä (Thom, fantastisk låt) så förstod jag att han hade något extra. Den sylvassa pennan, känslan för melodier, egenskapen att skapa en stämning i låtarna var ganska så unik i detta land. Så vid varje nytt släpp så är jag barnsligt exalterad över hur det kommer att låta, och jag har inte blivit besviken. Johannes Räihä fortsätter att skapa musik och texter som känns..hemma. Raka ärliga skildringar från här och nu. 
Så när mejlet kom där det stod att Räihäs nästa låtsläpp skulle vara en tolkning på Cardigans-låten Communication så höjde jag lite på ögonbrynen. Tolkning? Översättning? Cardigans?!
Men det blir ju såklart sådär otroligt vackert som musik kan bli när Räihä är inblandad. 
Vi får ett vykort om olycklig kärlek, hjärtan som luktar bränt och en låt som spelades om och om och om igen här hemma. 

7. Sju svåra årKramen

Sju svåra år är ett band som funnits i över 20 år (?!) och som antagligen flugit under mångas radar. Förhoppningsvis är det slut på det nu, för bandet har aldrig varit bättre. Det är svårt med genrer, men det handlar om någon form av energifylld punk. I Kramen lyckas de få med både desperation och tvetydighet, missa inte. 

8. Sam FenderPeople Watching

Newcastles Bruce Springsteen… njaaoo… visst kan man höra att Bossen från New Jersey spelats flitigt under Sam Fenders uppväxt och garanterat varit en väldigt stor inspirationskälla. Kanske allra tydligast hörs det på debutplattan ”Seventeen Going Under” från 2021. Det är bredbenta gitarrstycken, det är en saxofon som lyfter låtarna upp i stratosfären. Jag fattade tycke för den unge britten första gången jag hörde han. Det var något i musiken som tilltalade mig. Springsteen i all ära men han klädde låtarna i ungdomligt brittiskt vemod som jag gillade. Så när det började tisslas och tasslas på sociala medier att ett nytt släpp var på gång så blir man ju såklart väldigt peppad och nyfiken. Första smakprovet var singeln People Watching och det låter väldigt Sam Fenderskt, dansant, vemodigt och alldeles alldeles underbart. Den här artisten kommer förhoppningsvis att få sitt stora internationella genombrott i år. Det förtjänar den här musiken verkligen. 



9. Reka Decadence

Vaffan – uppta hela 20+ minuter här med en enda låt?! Jo, jag vet. Men det kan de faktiskt förtjäna, moskoviterna i Reka: dels för att det ändå tagit ett bra tag – längre än bara det gångna året – för dem att färdigställa Decadence; dels för att det bannemej inte är så jävla lätt att vara ett ryskt postmetalband nuförtiden (om det nu någonsin har varit det). I en dylik kulturellt uttrycksform förmedlas ju säkert ett och annat som den där farbrorn Putin inte är jätteförtjust i, vilket sannolikt gör det mer än lovligt krångligt att vara nämnvärt verksamma i hemlandet …. Och om jag tolkat den knappa information jag kunnat reka (sorry!) fram ur webbvrårna rätt, så har de under det senaste paret år varit det (verksamma alltså) mer eller mindre i exil. Utöver detta förtjänar de ju en betydligt större publik än de har. Men framför allt: det här är 20+ minuter som både slår stenhårt och griper tag i en! Trots genretypisk monotoni i tonala teman blir det påtagligt omväxlande och dynamiskt. Lena cellotoner samsas med grova gitarrdistar; brottartungt mangel ger varsamt plats åt tröstmjukt dystersnygga smekningar; vrålstarka … ja, vrål växlas med vänt lent försiktig sång, från Ryo Amamiya respektive Yukiko Watanabe, som båda lånats in från det japanska bandet Presence of Soul. Den sistnämnda har även författat låtens text (och skapat plattans artwork, vilket i det fysiska utförandet, i synnerhet vinylutgåvan, är precis lika snyggt som musiken. Det vill säga väldigt).

10. The ZapsTears Of My Lovers

Någonstans hade jag tänkt att rockmusiken borde spela ut sin roll någon gång. Det Big Mama Thornton och Little Richard drog igång på 1950-talet borde väl rimligen nån gång ebba ut. Rock måste väl till slut bli tröttsam upprepning? Men så kommer något nytt som lappar till en med en rejäl örfil. Nya The Zaps ser till att rak rock n roll fortfarande känns relevant, Tears Of My Lovers räddade rocken det här året. 

11. Annika Norlin och Jonas TeglundFull på dan

Mjaha, Annika Norlin och Jonas Teglund har släppt en näve finfina låtar i år. Är det då inte lite banalt att välja ut en som handlar om en dagsfylla som bästa låt? Jo. Men den är rackarns bra, aldrig har nog det fenomenet fångats så fint och så pricksäkert. Sen är texten mer än bara alkoholromantik. “Vad gör du nu? – Ge dig inte tillkänna” är väl ett citat som visar på textens underfundighet. Annat var ju inte att vänta, när Norlin sitter bakom tangentbordet. Och Teglund satt väl också där. Hans gitarr och texten samspelar lika fint som dagsljus och tjeckisk öl.

12. Eric PalmqwistSverige! Sverige!

Denna presumtivt nya nationalsång för Kejsar[ensnyakläder]dömet Sverige har vi redan berört lite (när vi häromsistens avhandlade Eric Palmqwists senaste soloalbum, ”Människornas planet”. Och nog kan en dylik behövas. För utan att hälla en burk politisk färg över sig, känner nog många, med viss oro och olust, att det är en ny och otrygg omvärlds som omgärdar och tränger sig in i vårt lilla land. Som i Palmqwists texter och toner framträder som  förvandlat från ett åtminstone hyfsat välfärdstryggt folkhem till mer eller mindre rovkapitalistisk var-man-för-sig-själv-samhälle.

Och den känsla som målas fram av den träffsäkra och snyggt snickrade texten, den vävs ihop i perfekt samklang med ljudvågorna; med sången, instrumenten, tonerna, harmonierna, sounden, produktionen. Allt med perfekt avvägd cynism, mellan skrän och finkänsla. Det är en sorg, som tillsammans med en alldeles förträffligt catchy refräng, växer till medryckande ilska. Det är klyftor som växer, välfärdsresurser som krymper; bestämmande dårar som blir fler, möjligheter som blir färre. Politikerlöften som med genom sin tomhet förvandlas till hån. Och hajarna kommer nog till den som blöder.

Eric Palmqwist tar dessa ofta vämjeliga råvaror och tillagar något som smakar alldeles utmärkt. Starkt. En blandning av alla upprörda smaker. Bittert, sött, salt, beskt, surt (ja fan, där finns säkert lite umami också). 

Uppgivenheten och nationalbesvikelsen ekar mellan väggarna i låten, som mellan raderna fullkomligt skriker ”Vad fan har hänt!?” Men trots att den slutar på ett mollackord är det en ordentlig, om än smått desperat, gnutta hopp i det huvudsakliga budskapet i de rader som faktiskt sjungs ut: ”Snälla Sverige, kom igen!”

13. Zach BryanTowers

Jag hade aldrig hört eller hört talas om Zach Bryan innan jag läste Markus Larssons recension i Aftonbladet. Det var en hyllningstext som fick mig att genast lyssna på Herr Bryan. Och ja jo de där orden som Herr Larsson skrivit var minst sagt befogade. Zach Bryan var något annat, något nytt. Det kan göra ont i själen att lyssna på Bryan för det är så fullproppat med känsla, sanningar, själ och rapporter från ett land som mår allt annat än bra. Det var egentligen en omöjlig uppgift att plocka ut en enskild låt från plattan ”The Great American Bar Scene”, men känslan i Towers, känslan att vi är inbjudna till studion med tända ljus och en kör som skapar gåshud och tårar i ögonen. Stråkarna som ger gåshud över hela kroppen och rösten (RÖSTEN) som etsar sig fast på hjärtat. 

14. LOW-RES feat. Josefine Fagerström Goodbye

Namnet har jag säkerligen stött på flera gånger tidigare – men tonerna från Stockholmsduon LOW-RES (som består av Simon Appel och Patrick Alvarsson) hade på något märkligt jävla vänster lyckats undgå mina öron fram till dess att den i höstas, tillsammans med Josefine Fagerström, hälsade mig Goodbye. Och så sveper den in, låten, och plötsligt gör den där förbannade jämförelsevarelsen sig påmind; den som sitter i mitt bakhuvud och per recensent-automatik envisas med att leta efter igenkänningar bland banden i mitt ljudminne. Den ställer sig på låtkanten och dyker sakta, men säkert, ner i dess vatten. För den känner ju igen något. Nåt så jävulskt. Det är i en fridfull shoegazedamm den rör sig; trampar lugnt vatten och sticker upp med ståtligt spröda vasstrån av gitarr och försiktiga näckrosknoppar av sång genom den glänsande, glittrande blanka synthytan. Den cirklar till en början där i utkanten, i slutet av 80- och början av 90-talet … där känner den en kondensstrimma från Ride … och där lite honungssmak från The Jesus & Mary Chain …. Den cirklar inåt och dras ordentligt med i en virveln, vars varv varligt vispas fram av (så klart!) Slowdive … ju närmare virveln förs mot mitten mitten, desto mer zoomar den in på lite senare akter i genren, på lite mer elektronikvänliga band som Blonde Redhead och Beach House, men även på Diiv. Men arrrgh … är det inte något som den ännu mer påminner mig om? Nä men va fan, skit samma! Alla dessa referenser till massa annat är ju bara en näve hintar, som jag kastat ut likt brödsmulor kastat ner i den där virveln – där Goodbye till slut slurpas ner i mitten, ner i sig själv. För det är ju just så insugande stark och bra den är, för alldeles egen maskin.

15. Spader KungKroppen mig till jorden binder

Ett tråkigt mönster i musikvärlden: Ett band släpper sin första skiva. Skivan är full av energi och ilska. Sen släpper bandet sin andra skiva. Den andra skivan är mer eftertänksam, mer varierad och mer energifattig. Och mycket tråkigare än den första skivan. Hur många gånger har inte det hänt? Därför var det så fint att få ta del av Spader Kungs andra skiva. Den må vara mer varierad, den må vara mer eftertänksam. Men utan att för den skull tappa den tyngd och energi som den första skivan hade. Den som var orolig för att Spader Kung skulle ha tappat kraft behöver bara lyssna på Kroppen mig till jorden binder som är första spåret. Och när ni lyssnat på den så lyssnar ni på resten av plattan, ni kommer inte att ångra er. 

16. ThåströmDet årets kallaste kväll

Du vet ju hur det är när han ska släppa nytt. Förväntningarna skruvas upp till omöjliga nivåer. Man hoppas, man vill, man kräver nästan att det här ska bli den bästa Thåström-plattan någonsin. 
Men så blir det ju såklart inte. Men det är bra, väldigt bra. Mörkt som vanligt, vemodigt som vanligt. Thåströmskt som vanligt. Jag kan inte påstå att ”Somliga av oss” är den bästa av skivor som Joakim Thåström släppt. Men det fanns en låt som jag fastnade extra för. I ett avsnitt av Musikrådet så visste vi inte riktigt vad vi skulle tycka om den låten. Man kan väl vara snäll och säga att det var både ris och ros som delades ut. Men ju mer jag lyssnade på låten, desto mer förstod jag den, desto mer kändes den som ett riktigt riktigt starkt spår på en allt starkare skiva. 
Så ”Det årets kallaste kväll” blev till slut en av de låtarna jag spelade mest under året (eller efter släppet i alla fall) och den fortsätter växa vid varje lyssning. 

17. KindsightAcid Island 45

Smackelibånk, rakt på sak! Danska Kindsight har sträckt sig tillbaka till 90-talet och därifrån ryckt med sig en rejäl näve skogluttig indiepopsenergi och tjångat den, likt en akut adrenalininjektion, rakt i hjärtat på nuet.  

Dängigheten och drivet naglas fast av en stabil struktur. Det blir snabba upprepningar av verser och refrängen, med frasen she’s got acid in her eyes…, vilken matas på cirka tio gånger. Dessutom följs den, medvetet eller omedvetet, av små tre toner som snyggt flirtar med den där välkända refrängslingan i Chefen Springsteens ärkeklassiker (tillika världens/musikhistoriens näst bästa låt) Born to Run. Lite som Popsicle gjorde i Histrionics för massa år sedan (även om de gjorde det på ett ännu mer uppenbart sätt, genom att låna alla snuttens sex toner), om nån som är lika lastgammal som jag händelsevis skulle råka minnas den historien. Väldigt effektivt är det, hursomhelst. Här också. Och trots upprepningarna lyckas låten, med sina tidsmässigt blygsamma 2:11, undvika att bli tjatig.

Minsann – Kindsight kan hos mig nog bli en ny favorit i facket ”dansk indie-pop” (i synnerhet som ett av världens bästa band, Mew, tyvärr tänker sätta punkt om några månader, och då nästan lika fenomenala Kashmir inte hörts av på länge).

(PS: Jag inser nu, med fasligt faslig fasa, att mellan Bossens Born to Run och Popsicles Histrionics gick det 19 år. Mellan Histrionics och Acid Island 45 ligger 30! Och nu vill jag skjuta mig själv, alternativt Tiden, detta sprintande spöke, i ansiktet.)

18. AvantgardetSjuk i huvudet

Det är svårt att inte tycka om Avantgardet… eller nej… det är svårt att inte älska Avantgardet. Har du någon gång upplevt Nybro-orkestern live så förstår du precis vad jag menar. De har visat sig vara ett av landets mest produktiva band. De spelar flitigt lite överallt och varsomhelst och släpper låtar och skivor på löpande band. Men påverkas inte kvalitén av denna höga släpptakt? NEJ!
Även om Avantgardet hade släppt en EP i veckan och en fullängdare i månaden så hade de skivorna innehållit mer kärlek, sanningar, spelglädje än vad något annat band kan framkalla. 
Årets platta ”Noof Belfast – Nybro City” är fylld till bristningsgränsen av fantastisk popmusik. Jag menar hur i hela friden ska jag kunna stå emot introt till ”Sjuk i Huvudet”? Det är ju en fysisk omöjlighet. Lägg till Rasmus Arvidssons texter sprungna ur verkligheten så har du en popdänga som är svår att matcha. Avantgardet har än en gång visat att popmusik med allvarliga texter inte alltid behöver vara så allvarlig.

19. Tami THeart of a Dog

Skir, drömmig pop och Tami T är skörast i världen. Men paradoxalt nog måste en vara stark för att visa sig skör, så det borde betyda att Tami T också är den starkaste i världen? Nå. En väldigt stark låt är det här i varje fall och världen vore en bra mycket bättre plats om fler hade hundhjärtan. 

20. Annika Norlin och Jonas TeglundGott nytt år

Jepp, ännu ett alster från Annika Norlin och Jonas Teglund lyckades klämma sig in på topp-20. För de kunde inte nöja sig med albumet ”En tid att riva sönder”, utan såg till att pytsa ut en mästerligt vemodsvacker decemberdänga så här på sluttampen också. 

Kanske hjälper den sedvanligt juliga skörhet som jag lätt drabbas av så här års till. Tillsammans med den snarlika skörheten som förmedlas i låten. De hakar i varandra. Håller varandra i snorfuktiglovikavantebeklädda händer. Kramar varandra. Låtens och lyssnares skörheter. Kanske är det därför det är så starkt. Hursomhelst så tar ”Gott nytt år” sig rakt in under min vinternariga hud. Annika Norlins sedvanliga, och smått förbluffande, förmåga att författa texter som ringar in alla de stora känslorna i det lilla livets händelser och med sin ömmande sång klämma in dem i utrymmen mellan taktstreck (oavsett om det är rytmiskt rimligt eller inte) – precis som orden klämmer in lyssningen i total närvaro, i ett Nu mellan minnen av detaljer och ouppfyllda drömmar från det förflutna å ena sidan och tröttsorgsna men ändå försiktigt tröstlena förhoppningar om ljusare stunder framöver. På så vis får låten sammanfatta både det år som gått och det album som föregick den (och som ju också i stor utsträckning rörde sig sorgens mörker, vackert trevande efter ljusglimtar). Det stora vemodet rullar in, och man njuter av att låta det köra över en fullständigt. Teglunds (nästan svårt) superenkla, på gränsen till knastertorra – men ändå så genialt mjukt nära och varma – produktion gör att man fixeras, starkt och tryggt, just här, mitt i lyssningens ögonblick. Extra hjärtkramande blir det av textens geniala sätt att vända sig till Lilla Året, till själva Tiden (som förhoppningsvis överlevt trots att jag eventuellt sköt den i ansiktet efter mitt Kindsight-omdöme, plats 17, ovan). Och på så sätt blir den mer än bara en ”jullåt” (får just det får man väl erkänna att den också, eller främst, bör kallas, decembersläppt utöver årets album som den är); den har säkerligen styrka nog att trösta även i april eller juli eller oktober. 

Så trots att ”Gott nytt år” kommer få bo hyresfritt i min låtlista med julmusik i åtskilliga/alla mina år framöver så kommer den säkerligen hålla för lyssning under sköra eller starka stunder även under andra delar av året. Det lilla, goda, nya. Kom igen, Lilla Året – förhoppningen om att allt ordnar sig! Trots allt. I år. 

21. MogwaiLion Rumpus
22. Manuela IwanssonCome Back and Stay
23. Johnossi och Lars WinnerbäckKänns så längesen
24. Hyrda KnektarMåndag morgon
25. Orville Peck feat. Noah CyrusHow Far Will We Take It?

26. Little Jinderär du galen
27. The SmileFriend of a Friend

28. Chapell RoanGood Luck, Babe!
29. Sibille Attar feat. HurulaGapa
30. Soot SpriteI Went Swimming

31. Sabrina CarpenterPlease Please Please
32. DalaplanTro på spöken
33. The WhileGlimmering
34. Du BlondeBlame
35. Gracie AbramsLove You, I’m Sorry

36. Mia Maria JohanssonSommarsorg
37. MaybeshewillOctober
38. Tarantula Waltz feat. Markus KrunegårdTill hälften människa, till hälften moderat
39. Hooja feat. Miriam BryantVEM FAN E DU?
40. Sweet TeethGoodbye to Love

41. ThåströmSolen i den vänstra
42. The Tarantula Waltz feat. Amanda BergmanIngen så nära inpå
43. Timo RäisänenCAP3000
44. Kampen feat. Svarta Solen och NannaEn kampsång till
45. Vilma FloodRosen
46. Sharon van Etten & The Attachment TheoryAfterlife

47. Pearl JamScared of Fear
48. Porridge RadioGod of Everything Else
49. Cult of LunaTannhäuser / Derive
50. DIIVBrown Paper Bag

51. SkrackoedlanMysteria
52. St. VincentHell is Near

53. Norah JonesRunning
54. Waxahatchee feat. MJ LendermanRight Back to It
55. Agent blåDiscount
56. It’s for usSandy Beaches
57. MaidaValeFaces [Where is Life]

58. YaegerDevil Mode
59. David Ritschard och Mira RayMedan bomberna faller
60. DULLTaking Notes

61. Lastkaj 14Du är inte här
62. Sarah KlangStrangers
63. ÄngieCe Soir?
64. OrmbärarenEtervåg
65. KitePanic Music

66. Linn Koch-EmmeryBorderline Iconic
67. BeritKostym
68. Jenny WilsonALPHABET OF ABSENCE
69. The PlanBefore the sun
70. Lykke LiMidnight Shining

71. Henric de la CourHey You, Hell No
72. INTENSIVEN feat. HurulaVi dör som kopior men föds som original
73. Abstract CrimewaveDämba träsk
74. Anna TernheimNära dig

75. Nära DödenRäcker nog
76. KnifvenSKAPADE DRÖMMAR, SARGAT HOPP
77. Beverly KillsEyes Wide Open
78. Baulamercury in retrograde
79. Asian CowboyHeart Attack
80. StegetVem ska rädda mig?

81. Svart Elefant107 Meter Över Göta Älv
82. Big FishVad blir kvar
83. PinnesoMöt Mig
84. Kaizers OrchestraThis Is The Kaizer Family!

85. Beatrice EliWATCHDOG
86. [ingenting]Vrak & Fångar
87. Agnes MatsdotterElden
88. HonungsvägenMitt DNA
89. Svart RidåSlit Ut Min Själ
90. SlitasjeEn slags lovesong

91. Tidens RandDom lever

92. Jack WhiteThat’s How I’m Feeling
93. Nick Cave and Warren EllisThe End
94. IDLES Gift Horse

95. Nada Surf New Propeller
96. Kim Gordon BYE BYE
97. Clairo Juna
98. Laleh Många Ljus
99. Opeth §5
100. Charli XCX – 360