The Dresden Dolls är tillbaka! Dels släpps en helt ny version av 20 år gamla albumet ”Yes, Virginia”. Dels turnerar bandet äntligen igen. Tyvärr görs inget stopp i Skandinavien, men sångerskan Amanda Palmer har passat på att göra några få sologig i Europa. Ett av dessa genomfördes i Stockholm, Slaktkyrkan.
Det skulle gå att göra analyser av Palmers konstnärskap ur minst åtta feministiska perspektiv. Men här ska vi emellertid koncentrera oss på spelningen. Låt oss dock börja på bion. Jag såg Christopher Nolans ”The Odyssey” häromdagen. Ett av de bestående intrycken var viss avundsjuka på den grekiska antika världen. Vår tid känns så andligt fattig och platt jämfört med sagan. Storslagna händelser och kärlek stark som atensk marmor lyser med sin frånvaro nuförtiden. Men när konserten började slog det mig att Palmer är lite av vår tids Penelope. Eller snarare vår tids Odysseus.
Nu är ju faktiskt Palmer mer nyanserad än Odysséen. Hon har bland annat humor. Men de starka känslorna finns i båda världarna. Spelningen inleddes med några klassiska starka låtar, radiohead-covern Creep och Runs in the Family för att nämna två. Sen bröt Palmer den fjärde väggen och talade med publiken. Hon berättade att resten av spelningen främst skulle bestå av helt nya osläppta låtar. Vissa undantag gjordes, exempelvis framfördes julsången Another Christmas och Abbas The Winner Takes It All. Men fokus låg på det nya materialet. Texternas tematik bestod av uppbrott och övergrepp, sällan har en spelning känts så intim. Det är hopplöst att återge i skrift, men jag kan i varje fall visa hur kvällen såg ut. Så här:
